Krönika: Mikael Stahre lämnar IFK Göteborg
Efter tre år i föreningen får Mikael Stahre nu lämna uppdraget som tränare för IFK Göteborg.

Krönika: Mikael Stahre lämnar IFK Göteborg

Idag blev det klart att Mikael Stahre trots en andraplats 2014 får lämna IFK Göteborg efter 3 år som tränare för laget. Under de tre åren har han slutat 7:a, 3:a och 2:a, samt vunnit Svenska Cupen en gång.


Själv är jag inte så förvånad över beslutet, det ryktades om att det var klart redan i somras, och jag var själv en av de som tryckte att Mikael Stahre var fel person för IFK Göteborg. I en krönika från i Juli gick jag själv väldigt hårt åt Mikael Stahre och hans sätt att leda laget, och även om mycket hänt sedan dess så tycker jag att mycket av kritiken fortfarande är befogad. 

Men jag tror att den främsta anledningen till att Mikael Stahre tvingas lämna IFK Göteborg ligger i att ibland är resan viktigare än målet. Där kan man konstatera att trots att man till slut tog en andraplats och nådde sin målsättning om topp 3 så föll man i kampen om guldet långt tidigare. 

Många supportrar, jag själv inräknat, ser säsongen 2013 som en betydligt bättre säsong än säsongen 2014, trots att man slutade på en bättre placering 2014. För att man var med i racet hela säsongen. Fram tills de sista omgångarna gick det fortfarande att realistiskt tro på SM Guld. 2014 dog hoppet redan under de första tio omgångarna. Därefter handlade hela säsongen om att rädda så mycket som räddas gick. 

Och det gjorde man väldigt bra. Det ska man inte sticka under stol med. Att IFK Göteborg är allsvenskans bästa lag sedan VM-uppehållet är imponerande. Men det ändrar inte det faktum att sista halvan av säsongen handlade om att rädda hedern snarare än att slåss om titlar. 

Jag uttryckte redan i somras på forumet att oavsett vad som hände under hösten så är säsongen misslyckad. 0-3 hemma mot Malmö, 1-1 mot BP, 0-0 mot Elfsborg och andra liknande resultat tog livet av intresset kring Blåvitts matcher, något som tydligt syntes på publiksiffrorna. En allsvensk säsong är egentligen inte mycket mer än en resa mot ett mål. Matcherna i början ger lika många poäng som matcherna i slutet, och därför är det viktigt att man är med hela vägen. Blåvitt var inte det i år. Tvärt om, man var väldigt lång efter. Istället för att föreningen och supportrarna fick göra en gemensam resa mot en förhoppningsvis guldkantad höst så stod supportrarna besvikna och tittade på när Malmö seglade ifrån och den egna spelartruppen och tränarstaben gjorde sitt bästa för att dämpa kritiken. 

Just det var något som stack i mina ögon enormt. Att man trots att man efter dryga 10-talet matcher och att man var 10 poäng bakom Malmö envetet försökte förklara för kritiker att 2-2 hemma mot Norrköping var ett okej resultat. Det började egentligen redan efter 3 omgångar. När man inlett med 2-0 borta mot AIK, 0-3 mot MFF och 1-1 mot BP så förklarade Stahre att man på dessa 3 matcherna 2013 bara tog 1 poäng, och då var 3 poäng i år ett steg framåt. Som om vi supportrar hade glömt att förlusten mot BP 2013 var ett enormt fiasko då också. 

Kort och gott kan man sammanfatta det här resonemanget med att konstatera att under första halvan av säsongen så spelade Blåvitt usel fotboll trots att Stahre var inne på sin 3:e säsong och rimligtvis borde haft ett fungerande spel. Personligen tror jag att beslutet att inte låta Stahre leda laget 2015 togs redan i somras. Man märkte redan efter 1-1 mot Åtvidaberg att Stahre uppträdde dämpat och besviket på ett sätt han inte gjort tidigare. 

Men man kan tycka att en så oerhört stark höst som den Blåvitt hade borde ha gett förnyat förtroende. Men jag tror inte Gren ser hösten som så mycket Stahres förtjänst som han ser den som ett resultat av stark spelarutveckling. Framför allt Lasse Vibe och Gustav Engvall har uppträtt på ett sätt som vi sällan ser i Allsvenskan under hösten och Lasse Vibe avgjorde flera gånger på egen hand matcherna åt Blåvitt. 

Det reser frågan, hur mycket av den fina hösten kan vi tacka Stahre för? Jag är övertygad om att man i föreningen, och framför allt Mats Gren, inte anser att Stahre varit så bidragande till den fina hösten. 

Är det inte snarare så att den formsvackan Blåvitt hade under Juli månad är ett direkt resultat av Stahres coachning där han spelade samma elva i varje match och på så sätt slet ut spelarna i onödan. När man hade 3-0 på bortaplan att gå på inför hemmareturen i Europa League, och samtidigt hade en viktig match mot Mjällby tre dagar senare, var det verkligen rätt att starta med samma elva i tre matcher på 7 dagar? 

Jag var kritisk mot det då. Några dagar senare när Blåvitt föll med 0-3 på Strandvallen efter en insatts som enklast beskrivs som ”trött och seg” så vill jag påstå att kritiken var befogad. Men Mikael Stahre talade envetet om att bästa laget alltid ska spela. 

Det kändes som om han hade missat sin roll lite där. Att spelarna tar en match i taget är naturligt. Det är så de ska tänka. Tränaren däremot får inte se det så. Tränarens jobb är att knyta ihop en säsong. Tränarens jobb är att göra det som är bäst för laget inte bara i nästa match utan även matchen efter det. Tänka steget längre. 

Tyvärr gjorde inte Stahre det, och det fick Blåvitt betala för under sensommaren. 0-3 mot Mjällby följdes upp av 0-1 mot Rio Ave och 0-2 hemma mot AIK, i en match där enda skottet på mål kom i den 95:e minuten. 

Sen åkte man ut ur Europa League, och när det återigen bara spelades en match i veckan så såg laget piggare ut igen. Laget började till och med spela fantastisk fotboll och vi var många som skrev att Blåvitt under hösten varit Sveriges bästa lag. Tittar man på resultaten är det i alla fall så. 

När någon frågade Stahre varför man började vinna svarade han, på sitt egna lilla sätt, kort och koncist att man gjort första målet. Det är givetvis bara en del av sanningen, men det pekar ändå på vilka problem Blåvitt har haft att vinna matcher där man inte tar ledningen. Det pekar på tydliga brister i spelet. 

Tittar man sedan under hösten så ser man flertalet matcher som Blåvitt har vunnit utan att imponera i. Efter 4-3 mot Örebro så pratades det om att Lasse Vibe sänkte ÖSK. Och det är inte så långt ifrån sanningen. Flera matcher vanns på individuella prestationer snarare än fantastiskt lagspel. Under hösten har Vibe och Engvall öst in mål för Blåvitt, och nästan alla anfall har gått genom den duon, vilket syntes alldeles för tydligt i matcher som mot Norrköping där motståndarförsvaret faktiskt lyckades stoppa den giftiga anfallsduon. Då fanns inte så mycket kvar att fylla på med. 

Nu tycker jag definitivt inte man ska klaga över hösten, den har varit fantastisk på alla sätt och vis, och hela föreningen andar en positivitet som vi inte gjort på länge. Men om vi sätter oss i Grens skor så måste vi ställa oss en rad viktiga frågor. En är kanske viktigare än alla andra.

Kommer Mikael Stahre förmå Blåvitt att spela samma fina fotboll under 2015 ifall May Mahlangu, Lasse Vibe och Jakob Johansson lämnar?

Jag tror inte det. Jag tror inte att Gren tror det. 

Det här är en resultatbaserad bransch och det gäller att inte åka i den känslomässiga hissen som Mikael Stahre själv skulle sagt det. Och när vi lägger korten på bordet så tror jag att man gjort bedömningen att vi ändå slutar på minuskontot. Hela säsongen 2012, avslutningen på 2013 och inledningen på 2014 väger tyngre i den negativa skålen än vad Cupguldet och avslutningen på 2014 gör i den positiva skålen. När allt kommer omkring håller jag med föreningen i det. 


Med det sagt så vill jag ändå ta tillfället i akt att tacka Mikael Stahre för de tre åren vi hade honom i Blåvitt. Jag har inte alltid varit nöjd med sättet han har lett laget på, men jag tror inte att någon kan ha missat det engagemanget,  den passionen och professionalismen som han har haft under sina tre år i vår förening.

Mikael Stahre har inte nått önskade resultat som tränare, men han har representerat föreningen på ett föredömligt sätt, och jag kommer, även om jag tror det här är för IFK Göteborgs bästa, sakna Stahre. 

Så, ett innerligt tack för de här tre åren Mikael Stahre. 

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2014-11-03 15:30:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg