Krönika: Mystikens mönster
Vi ställde samma frågor. Vi fick samma svar. Snart är året slut, och efter matchen mot Sundsvall vill vi tro på något stort och vackert, men hos oss är det vackra sällan något stort.
Jag gillar Christopher Brandeborn. Han påminner om en Haris Laitinen i fornstora dar, om en mini-Iniesta med rykande temperament och så mycket vilja att det slår över i gula kort och glödande gruff. På något sätt symboliserar han säsongens Assyriska. Liten men stor, bolltrillande, lite naiv. Vill så mycket, får ut så lite. Mystiskt? Det är i alla fall ett mönster som går igen. Frågorna florerade lika fartfyllt i år, svaren var lika sega och svajiga som alltid.
Igår skickade tränare Valentic ut en startelva med tunga namn som masade sig högst upp på Superettans kvalitetshylla. Brandeborn bildade offensivt mittfält med Christer Youssef och Levon Pachajyan. Admir Aganovics tvåfrontskrig som djupledslöpare och bollmottagare fortsatte mot motståndarförsvaren. Kapten Batan var tillbaka och erbjöd dimensionen han gjort till sin egen den här säsongen. Det var mycket som såg bra ut före matchen, det var ännu mer som såg bättre ut ju längre den led. Positionsspelet och presspelet, bolltrillandet och bollbehandlingen. Små, snillrika kombinationer varvades med listiga, långa anfall trots att blåtröjorna på andra sidan var kompakta och samlade.
Omarkerad kunde Johan Eklund knoppa in ledningen, orädd kunde Hezha Agai vobbla in kvitteringen. Sedan kom andra vågen från laget som ville vinna, från laget som spelade som om Allsvenskan låg runt hörnet. Är du förvånad över att det var Assyriska? Då är du orutinerad och mer röd än rödvit i hjärtat. Vi ställde frågan hur AFF skulle bemöta och bemästra ett topplags ankomst, vi fick svaret lika glasklart som alltid. Assyriska förde matchen, Assyriska spelade den vackra fotbollen – och Assyriska brände en drös dunderlägen som borde ha skickat upp oss till ett ointagligt förarsäte. Brandeborn skar smärtsamma sår, Youssef vrickade och vände med sin vänsterfot. Sotirios Papagiannopoulos plockade bort vindsnabbe Pa Dibba – och i stormens öga grubblade en grånande general över framtiden.
Azrudin Valentic. Han är resultaten av tron på kontinuitet, och han har fortfarande mitt förtroende. Bristerna blir blottade, stolpe-in blir stolpe-ut – men treårsplanen är bara inne på säsong nummer två. Med lägst budget i serien har Assyriska lyckats ta en mittenplats. Då har vi i samma veva cementerat vårt rykte som ett evigt Superettan-lag, som drömmande konstnärer med mästerliga målningar utan tydliga konturer. Vår högstanivå är lika hög som alltid, men på andra sidan myntet är lägstanivån sin vana trogen. Vi är bra mot de bra, sämre mot de sämre. Vi bränner målchansbroar, sjabblar bort biljetter till det allsvenska tåget. Nästa år kommer vi att ställa samma frågor. Jag hoppas att vi får annorlunda svar, och för all del: det får gärna bli Christopher Brandeborn som utmanar symboliken och mentaliteten, det får gärna bli han som bryter mystikens mönster.
