Krönika: Nära brytpunkten
"Man drabbas av uppgivenhet och inget vill sig längre och det är då så oerhört lätt att siffrorna på tavlan bara blir värre."
Vad hände egentligen Elfsborg?
Min söndag skulle egentligen varit en lugn tillställning i vårsolen. Efter en del arbete med vårt boende under lördagen fanns det på söndagen en samvetets tillåtelse för njutning i värmen som börjat sprida sig från solen. Sedan skulle dagen krönas med en Allsvensk match där mitt älskade Elfsborg, enligt planen, skulle upprepa fjolårets bedrift och besegra Kalmar FF på Guldfågeln Arena.
Så blev det inte. Angelägenheter som jag varken kunde eller ville ignorera innebar att jag fick sätta mig i bilen och åka runt till diverse platser under ett par timmar. Inget problem i sig förutom att matchen i Kalmar inleddes när jag befann mig någonstans på en skogsväg.
För att göra det hela än något värre har jag ingen radio jag kunde lyssna på i bilen eftersom jag för ett tag sedan, användandes endast armkraft (fråga mig inte hur det gick till), lyckades bryta av skruven som håller antennen på plats.
Vad göra?
Mobilen var naturligtvis det självklara svaret men lika självklart befann jag mig fortfarande i skogen och därmed blev informationen jag fick mig till livs minst sagt torftig.
Det jag dock lyckades förstå och det som fick mig att utbrista i ett högljutt utrop där i min ensamhet (vad som sas passar sig knappast här) var hur tydligt under isen vi befann oss i första halvlek.
Mot Häcken hade vi gott om chanser och satte nästan ingenting. Mot Hammarby hade vi betydligt färre chanser men satte å andra sidan desto fler av dom. Igår fick vi, i första halvlek, se det sämsta av dom två första matcherna i en soppa av halvhjärtade insatser.
Det finns ett uttryck som min far lärt mig som börjar såhär: toppen var botten.
Det är faktiskt det bästa jag kan säga om första halvlek. Den var botten.
Å andra sidan är det inte ett okänt fenomen att Elfsborg är bättre i andra halvlek än i första. För några år sedan var det till och med så att man med säkerhet visste att hur det än gick i första halvlek så skulle det gå bättre i andra. Så var det igår.
Den psykologiska tyngden av att ha blivit straffade med 3 mål under så kort tid är fruktansvärt svår att skaka av sig. Varje lag har sin brytpunkt när det nästan blir omöjligt att stå emot, i regel brukar det vara någonstans runt 4 eller fem mål för motståndarna. Man drabbas av uppgivenhet och inget vill sig längre och det är då så oerhört lätt att siffrorna på tavlan bara blir värre. Exempel på detta är bortamatchen mot Åtvidaberg 2012 (5-1) eller vår egen hemmaseger mot Halmstad 2010 (6-0). Min oro var att Elfsborg skulle sjunka för långt under isen och göra en återhämtning omöjlig.
Pausen kunde inte ha kommit lämpligare och när andra halvlek drog igång var det ett upplivat gulsvart lag som klev ut på planen. Förvisso räckte det inte hela vägen så Kalmar FF:s övertag hade tyvärr blivit för stort men Elfsborg var inte knäckta. Simon Hedlunds klassmål ledde vägen för Viktor Prodells härliga nick för ytterligare reducering och hade bara Rohdén eller Claesson fått en lite bättre träff kunde vi ha fått resa hem med åtminstone ett poäng i ryggsäcken.
Icke.
Men vi kunde hur som helst se att vårt lag kan resa sig och det är något vi och alla spelare skall ta med i minnet. Det ger hopp för framtiden. Vi massakrerades i första halvlek men vi reste oss och var bara centimeter från att knipa poängen. I andra halvlek var vi bra.
Toppen var botten… men botten var toppen.
