Krönika: "Njut av varje ögonblick"
Att följa AIK på plats kan vara nervöst, traumatiskt och många gånger frustrerande. Men de flesta gångerna är det de finaste ögonblicken under våra annars normala dagar. Jag har sedan 2011 bott utanför Stockholms och till viss del Sveriges gränser och fått följa varje match framför en halvkass stream där bollen liknas med sidlinjen eller ett par matchshorts. Ju längre tid det går desto tuffare är det.
Från min plats på Östra övre mot Södra (lätt gömd bakom en av de många betongpelarna) fick jag för första gången se de svartgula tröjorna. 1997 var året. Jag gick på min första match på Råsunda och fick se AIK spela 0-0 mot IFK Göteborg. Ända sedan dess har ens andra hem varit på Råsundas läktare och dagar av glädje och sorg har passerat. Vid närmare eftertanke förstår man hur många minnen som finns. Hur mycket kärleken till AIK har växt, och fortfarande växer.
5 augusti, 2012. AIK spelar hemma mot Kalmar och torskar med 2-1 efter mål av Karikari. En förlust är alltid bittert, men för mig låg fokus på mer än bara matchen. Det var min sista match på Råsunda innan flyttlasset lyfte mot USA. Sista matchen på Råsunda. Det är fortfarande smärtsamma ord att höra. Vad som i det ögonblicket däremot var mest smärtsamt var att smärtan var min ensam. De flesta runt om hade en höst med EL-gruppspel samt en värdig och lång avtackning av Råsunda att se fram emot, minnen att skapa och dela. Jag stod själv kvar efter slutsignalen, i sorg över att det var den sista gången jag skulle gå nedför Norras hala plaststolar och vidare genom de pissluktande katakomberna ut mot parken. Det markerade slutet på en era men som allt annat en start på en ny.
Att följa AIK på avstånd kommer aldrig kunna liknas med att följa AIK på plats, man går miste om så mycket. Trots sex bärs och vilt jubel efter ett derbymål eller en sen kvittering är det någonting som saknas. Det finns ingen att vända sig om till på raden över och i rent glädjerus krama, ingen öl på ryggen eller svidande bengalrök i ögonen. Det är smärtsamt och spirituellt jobbigt. Gemenskapen försvinner och verklighetsbilden blir diffus. Trots det kommer aldrig kärleken och känslorna försvinna. Jag tror tvärtom att de växer sig ännu starkare och starkare. De är genom all framtid begravda djupt i själen, i hjärtat och i resten av kroppen. AIK är alltid oavsett. Vart man än i världen befinner sig.
Nej, nu har jag varit nostalgisk och negativ nog. Det finns trots det många ljusglimtar och många fina minnen som inte har tagit plats bland svartgula vänner på plats. Ett vilt jubel i Santa Barbara efter ”Bragdens Mamma” i Moskva är ett sådant. Med stolthet bar jag i flera dagar AIK tröjan i skolan och överallt jag gick. En stolthet att få äran att bära världens vackraste klubbmärke och färger. Flertalet amerikaner undrade vad det var för någon typ av tröja jag hade på mig; ”AIK – the greatest team in the world”.
Vi är överallt och kommer alltid vara. Det är det som gör AIK till en sådan speciell och fantastisk klubb. Från de första stegen ett barn tar på Råsunda eller NA, eller den första instrumentella delen av ”Åh vi é AIK”. Det finns någonting otroligt magiskt i det. Någonting som alltid kommer bevaras och bäras med genom livet. Som supportrar till världens vackraste klubb måste vi faktiskt ibland stanna upp och se oss omkring för att se vad vi egentligen representerar. Det är få förunnat att ha en sådan kärlek mellan, för många, främmande människor. En kram från någon okänd efter ett mål ger en extra värme, en gemenskap som man aldrig glömmer.
Nu är en äntligen hemma i Stockholm för sommaren och får se AIK på plats. Varma sommardagar på Råsunda var en sak, varma sommardagar på NA en annan. Men det finns alltid en gemensam nämnare. AIK spelar och kroppen fylls av glädje och förväntan.
Kärleken till AIK kommer aldrig att försvinna och även fast jag inte kan vara närvarande på alla matcher finns alltid känslorna kvar, det kommer aldrig förändras.
Glöm aldrig att njuta av varje ögonblick. Vi är stolta, vi är vackra. Vi är AIK. #27
/Rasmus Senator