Krönika: Nu är väl ändå botten nådd?
När man tänker gång efter gång att nu måste väl botten vara nådd. Fast botten bara visar sig vara kvicksand till synes omöjlig att komma upp ifrån. Ikväll måste väl ändå tårna varit och skrapat längst där nere?
Ikväll traskade man ner till Myresjöhus Arena som ett bortalag för ett Växjö-derby mot Division 4-laget SUFstar. När det var dags för att traska hem till lägenheten hade man fått bevittna en 3-2 förlust, inte alls orättvis dessutom. Öster tog tag i matchen i början och Elvby gjorde 1-0 redan efter 50 sekunder. Där och då trodde man ändå på en hyfsat lugn promenad i parken även fast man visste att SUF hade potential att hota i anfallet. 1-1 uppkom efter att Mario Vasilj helt tappat fattningen, och bjöd SUF på 1-1. Öster kunde därefter ta ledningen med 2-1 genom Lindblad i den 28:e minuten. Sen skulle Självmål presentera sig, inte bara en gång, utan självmål var så fräck att han tog chansen två gånger. Första gången bjöd tidigare nämnda Mario Vasilj på 2-2, och på tilläggstid var det dags igen då SUF fick in ännu ett självmål till 3-2.
Ibland är det svårt att ta in vissa saker. Som att man kan gå från allsvenskt spel ner till Division 1, och sedan bli utslaget mot ett Division 4-lag i Svenska cupen på mindre än två år. Jag menar, vi är inte ens bäst i Växjö längre. Vad fan är det?
En spelartrupp som i stora delar ska hålla bra Division 1 nivå, men där spelarna ständigt underpresterar. Det här var en förlust som man inte bara skakar av sig på vägen hem, det var på något sätt det yttersta uppvaknandet på att det är en bra bit kvar till att bli en förening att räkna med igen. Velic, som ska vara lagkapten, måste kunna prestera bättre. Jag tvivlar inte på att Velic lider något oerhört efter förluster, och att han har en stark känsla för föreningen Östers IF. Men kan vara dags för ett rycka loss kaptensbindeln och sätta den på någon annan. Något sorts uppvaknande behöver ske i spelartruppen. Det är självklart inte bara Velic som ska få kritik, han var inte på plan mer än en dryg halvtimme, och var absolut inte sämst av Öster-lirarna. En spelare som Freddy Söderberg, som jag vet har fått utstå mycket kritik från supporterhåll under säsongen, måste kunna steppa upp en sån här match och göra ett par baljor. 4 mål under säsongen, varav tre i samma match plus ett straffmål är inte godkänt någonstans. Rajalakso som kommer med allsvensk rutin från förra säsongen missar jättelägen, och kommer inte alls ut till sin rätt. Den av Askebrand hyllade Fritjof Björkén som halvhjärtat går in i alla närkamper och anfall. Börja käka självförtroende till frukost, och våga trycka till och börja gå in helhjärtat i matcherna så ska du se att du kommer klara dig galant på den här nivån.
Ryktena kring laget kommer fortsätta att öka, och det går enkelt att konstatera att det är ett lag utan harmoni, och utan spelglädje. Vad är det med den rödblåa tröjan som får spelare att se ut som fågelholkar utan vare sig spelglädje eller målkänsla?
Nu till två människor som hittills har undkommit min kritik under säsongen. De två som har det yttersta ansvaret för den här spelartruppen, Thomas Askebrand och Karl-Gunnar Björklund. De ser inte direkt ut som att det är två herrar som njuter av sin arbetssituation för tillfället. Det är också två herrar som ständigt står och är engagerade i spelet, men hur mycket positivt kommer ut från deras munnar under en match? Jag vet själv hur jag hade reagerat om jag hade spelat under ett ständigt skrikande på hur man ska göra och inte göra. Det är lätt att spelet låser sig, och man försöker enbart koppla bort det som händer på sidlinjen. Helst i tider där det är motgångar. Kan man inte vinna en sån här match, fast man har blivit förvarnade om hur motståndarlaget spelar, kan man börja ifrågasätta hur mycket förtroende spelarna har för tränarparet. Jag vet att allting inte löser sig med att sparka tränare hit och dit som Öster har gjort dem senaste åren, men kommer inte Öster på rätt köl under hösten, och man inte kan se en framtid som är ljus. Ska Askebrand då verkligen leda laget under säsongen 2016?
Det är här en text som är skriven i affekt. Det måste man tillåta sig att göra ibland, och just i detta nu, halv elva på kvällen efter en förlust mot ett Division 4-lag har jag all rätt i världen att vara bitter och irriterad.
