Krönika: Nu gäller vinna eller försvinna
Så var det äntligen dags för en ny chans i Europa League. I Allsvenskan har vi nått fram till den punkt då det är matematiskt omöjligt att avancera från sjätte plats och det enda hoppet som återstår är att avancera i Europa League. Som motståndare hade vi denna gång Andreas Klarströms gamla klubb Esbjerg och mina känslor inför matchen var blandade.
En sjuk Anders Svensson är bland annat inte idealt för att få bästa resultat och lägg därtill Beckmann och Hauger som inte kunde vara med.
Den normala säsongen är två matcher från slut och vi är snart inne i den rena förlängningen. Många slitna och trötta kroppar. Under säsongen har många förhoppningar hunnit födas och krossas och många spelare bär med sig minnen av målchanser som det blivit ingenting av. Man ska som spelare enligt skakade av sig allt som hänt tidigare för att inte tyngas av det men frågan är hur väl man alltid lyckas med det?
Hur som helst så blåses matchen igång och det är dom gulsvarta som inleder starkast. Enligt vad jag fått reda på så skall Esbjerg föredra att spela rakt och därmed står vi då inför en kamp mellan kort- och långpassningen.
Till en början så är det kortpassning som leder, även om Esbjerg på inget sätt är bortspelade, och vi får strax ett par chanser på mål via Lasse Nilsson. Bristen på utdelning vid hans avslut går från frustrerande till bittert när Esbjerg gör 0-1 inom dom första 10 minuterna av matchen och dessutom direkt efter vår dittills bästa möjlighet.
Målet gör att Esbjerg kommer in i matchen och Elfsborgs övertag mattas. När klockan tickar in på 20 minuter känns det för mig som om Elfsborg håller fast vid idén som man utgått ifrån men att vi inte riktigt klarar av att genomföra den. Det är inte sävligt sovande som tidigare under säsongen utan mer som att Esbjerg inte är riktigt som förväntat. Att idén man klev in på planen med inte var riktigt lika lätt att genomföra som man trott.
Under tiden som man arbetar med att få anfallen att fungera finns andra problem i försvaret. Rensningarna i Elfsborgs mål är inget vidare och bollen går ideligen till motståndarna som verkar placera sig rätt vid varje tillfälle.
Jag vill ge en eloge till anfallsspelet i Elfsborg eftersom man mot Esbjerg uppenbarligen hade en idé med varje långboll som skickades iväg, det var inget ”upp med bollen så att den inte är här”-panikspel.
Tyvärr var det som sagt betydligt mer förvirring och oplanerade sparkar i försvaret och det straffade sig.
Två gånger.
Mot slutet av första halvlek blir det mer ordning i hemmalaget och 1-1 är inte långt borta. Men det vill sig inte.
I andra halvlek är det återigen Elfsborg som inleder starkast och satsar allt framåt. Detta leder till ett flertal chanser, en del halvbra och flera där Esbjerg kan vara lyckliga över att deras målvakt hade en bra dag. Totalt sett borde vi ganska snart ha lett matchen med 3-1, åtminstone om man ser till chanserna. Men vi behövde mål, inte bara chanser.
Jag hinner tänka att om Esbjerg gör mål nu kan det bli väldigt svårt för Elfsborg att resa sig igen. Det skulle bli nästan för tungt.
Sen hände det igen. För andra gången gör Esbjerg mål när det är vi som haft chanserna och mitt hopp sjunker.
Mohamed Bangura, som återigen gör en bra match blir strax efter detta nerdragen strax utanför Esbjergs målområde och Jon Jönsson ställer upp sig för att ta skottet. Och som han gör det. Det kan inte beskrivas på något annat sätt än att han bombar in bollen till 1-2.
Underbart!
Elfsborg reser sig efter detta och satsar allt framåt för att ta dom viktiga poängen men klarar inte av det.
Vilket som var det starkaste laget på planen växlade fram och tillbaka under dom dryga 90 minuterna men det var Esbjerg som fick styra spelet under större delen av den tiden och vi får tyvärr acceptera ännu en förlust.
Ändå vill jag säga detta: Vi hade tre vågor med massor med chanser och straffades med baklängesmål vid två av dom utan att ha fått någon egen utdelning. Med detta med sig lyckades ändå Elfsborg samla sig och hota matchen ut.
Vi var starka och vi krigade matchen igenom.
Det var starkt.
Men det räckte inte och nu gäller vinna eller försvinna för att inte Europa League skall gå samma väg som Allsvenskan.