Krönika: Om Dusan Djuric
Och behovet av att sluta knåda gamla surdegar.
Det tog ett par timmar efter att Dusan Djuric skrivit på för HBK och så var Bollklubben i riksmedia igen - något som inte händer alltför ofta nuförtiden.
För det är ju något med den där Dusan och hans karisma som gör att intresset för honom alltid är enormt. Och även om de spelmässiga kvaliteterna på senare år inte går att jämföra med när han var som bäst så är det en långt ifrån rättvist att förminska hans karriär i termer av en föredetting från Superettans bottenskikt. För det är ju trots allt en av de bästa spelarna HBK fått fram under de senaste 20 åren. Och det är väl också just därför som det som hänt på senare tid rört upp så mycket känslor. På ett sätt som det kanske inte hade gjort om det handlat om en spelare som säg – Tibor Joza.
Så sent som igår talade jag med en person med insyn i vad som hände den där gången för ganska så exakt tre år sedan. Helt klart finns det en del frågetecken kring Dusans agerande då men det ska heller inte har varit utan anledning utan grundat på hur han själv kände sig behandlad av Klubben. Självklart ligger det också mycket i kritiken att han inte gjort mycket väsen av sig under de senaste säsongerna. Men är det detsamma som att han inte skulle kunna ha något att tillföra dagens Halmstads BK? Nej, jag tror inte det. För då skulle jag ju i grunden inte tycka det är bra att HBK signar honom. För vem ska bre de där goda mackorna till Sadat Karim? Själv har jag ofta tagit Höskuldur Gunnlaugsson i försvar för att jag trots allt tycker att han har något och, när han fått spela, ofta haft en fot med i många poäng. Men för de flesta andra verkar han inte vara vatten värd. Är det OP eller Svedberg som i år ska gå från långt ifrån ordinarie ifjol och få sina stora genombrott i år? Ja kanske. Allansson? Nja, han har väl sällan toppat några assistligor.
Frågan är också om Dusan Djuric kommer att stå i vägen för våra yngre talanger på väg upp eller, kommer han att kunna bidra till utvecklingen av talangerna? I tidigare krönikor har jag bl. a skrivit om att jag tycker talangutvecklingen i HBK går för långsamt. När jag för ett par veckor sedan talade med en tidigare HBK-spelare fick jag en förklaring till detta som kändes väldigt logisk. Spelarens mening var att HBK flyttat upp talanger i för stor utsträckning för att talangutvecklingen ska verka mer framgångsrik än vad den egentligen är. Effekten blir att kvaliteten på träningarna blir därefter och spelarnas utveckling avstannar.
Så en mix med erfarna spelare som tidigare varit på en hög nivå är viktigt för att utveckla talanger och erfarna spelare har ju HBK på senare tid också börjat få in. Vi har Ante och Peter i mittlåset, Johan Oremo på topp och Allansson centralt. Men tittar man vidare på mittfält/anfall så innehades 11 av 13 platser före Djurics ankomst av ungdomar och spelare utan nämnvärd rutin från den högsta svenska elitnivån. Så där tror jag också att Dusan Djuric med sin erfarenhet från proffsliv, Champions League-spel och även ett antal landskamper i bagaget kan ha mycket att tillföra. Då också beaktat att han är en spelartyp som i övrigt saknas i laget.
Min ståndpunkt är alltså att det är bra jobbat av HBK-ledningen att äntligen ha lyckats få hem Dusan. Sett till den utveckling som skett i HBK på senare tid känns det som ytterligare ett steg i rätt riktning. Ankomsten av ass. tränare Keith Millen, spelarna Andreas Johansson och Joel Allansson verkar ha höjt kvaliteten på spelet och talanger som t ex RWP och Tot Wikström har redan börjat ta kliv framåt. Något verkar även ha hänt med inställningen hos spelarna – det går inte längre att gömma sig och inte göra jobbet fullt ut. En förbättrad träningsmiljö gör det också mer attraktivt för yngre talanger att stanna kvar i Klubben. Dusan Djuric kan med sin erfarenhet bidra till att driva på denna utveckling - som förhoppningsvis tar oss tillbaka dit vi hör hemma - ytterligare. HBK behöver också sina profiler som ökar intresset och återskapar en kultur som på senare år i mångt och mycket gått förlorad.
Så istället för att vi fortsätter knåda gamla surdegar, låt Simon Bakkioui knåda din kropp i form Dusan! Så att du åtminstone kan komma i närheten av den kapacitet du en gång besuttit. Med de rätta förutsättningarna och en nyfunnen harmoni i att äntligen vara tillbaka där du hör hemma tror jag faktiskt att det kan vara fullt möjligt.
