Krönika: På Kamratgården tycks de inte inse allvaret
Pressad ordföranden. Åker Blåvitt ur väntar ett ekonomiskt stålbad för Richard Berkling och den förening han basar över.

Krönika: På Kamratgården tycks de inte inse allvaret

Sportslig förödmjukelse och ett intäktsbortfall på uppskattningsvis 35-40 miljoner kronor. Att åka ur allsvenskan vore en blåvit katastrof, som inte alla verkar förstå omfattningen av.

De är många, självhjälpsoraklerna. Alla ger de sig i kast med “self development”, eller “personlig utveckling” som vi känner igen det här i Sverige. Det är en tacksam grupp att kritisera – med stor tro på sin egen uppfattning och ibland höga svansföring är deras (i själva verket simpla) budskap ofta trassligt inlindade. Inte sällan svarar de på frågan: Hur hanterar man motgångar i livet?

Den uppmärksammade psykologen Jordan B Peterson och maratonlöparen David Goggins har bägge gjort anspråk på att räta ut det frågetecknet. Till saken hör att varken Peterson eller Goggins gör sig skyldiga till några havsverk med sina respektive bästsäljare. Den senares självbiografiska “Can’t hurt me” ger inte bara handfasta livsråd, utan är också klart inspirerande. 

Däremot gör de det svårt för sig. Det är slutsatsen efter att ha tvingats hantera år av blåvitt fördärv med en egenkomponerad kur, som aktualiserats i och med årets fuck up. Mer om den, kuren alltså, strax.

Jag hade – som varenda en – just sett Coldplay; hur Chris Martin och hans okända följeslagare höll hov på Ullevi. Det var fartfyllt, färgglatt och lättsinnigt. Jag insöp det där, intet ont anande om att jag mindre än 24 timmar senare skulle stå något kvarter bort, på Gamla Ullevis läktare, dränerad på de känslor som fyllt mig kvällen innan. Det var en sorglig scen som komma skulle; somliga stod håglösa på Kommandobryggan efter att ha sett IFK stå för den kanske sämsta insatsen på många år, andra skrek ut sin frustration. 

Bara några minuter tidigare hade visst hopp tänts när Gustaf Norlin förgäves reducerade till 2-1 mot gästande Varberg. Som svar hade en del på kortsidans övre etage jublat, varpå en kille i tonåren fräst till de applåderande att man minsann inte gläds åt mål av den karaktären. Själv stod jag fastfrusen med händerna lutade mot stålräcket framför mig. Kort senare ljöd slutvisslan och tabelljumbon hade tagit tre poäng i vad som på förhand beskrivits som en måstematch. Ute på planen hade det nästan sett ut att göra ont i dem, spelarna, som om ingen ville vara där.

Hade Peterson fått bestämma kanske jag i det läget inlett den “lejondiet” han och dottern Mikhaila propagerat för. Den där du äter kött och dricker vatten. Jag besparade mig duons kostråd och lät mig i stället komma i sinnesro tack vare den amerikanska 90-talsboomen av romantiska komedier.

Det tycks säkert fånigt, men sedan några veckor tillbaka har jag betat av regissören Nora Ephrons alla två plus-filmer: "When Harry Met Sally", "Sleepless in Seattle" och "You've Got Mail". Jag har hämmat mina känslor över den blåvita fadäsen tillsammans med Meg Ryan och Tom Hanks, med Julia Roberts och Hugh Grant i "Notting Hill". Men jag har inte bara krishanterat genom att lägga dövörat till, jag har försökt förstå vidden av den degradering som riskerar att bli resultatet av den kris klubben nu befinner sig i. Jag är nämligen inte övertygad om att direktörerna på Kamratgården inser vad som är nära förestående. 

Förvisso var IFK-toppen Håkan Mild tydlig på medlemsmötet härommånaden med att klubben ”självklart” har en plan för hur verksamheten ska skötas om spel i superettan blir verklighet. Ledningen är med det sagt införstådd med vad som komma skall om inget drastiskt händer – men har ändå inte agerat på spelarmarknaden i samma utsträckning som bottenkonkurrenten AIK. Avsaknaden av kvalitativa tillskott inger i stället en bild av att föreningens toppskikt ändå inte förstår vad som håller på att hända. Det gör däremot Anders Norlén. 

Tillsammans med Kristof Vogel är energimarknadsanalytikern en av de mest initierade på svensk fotbollsekonomi. På sin blogg författar han väl underbyggda genomgångar av framförallt de allsvenska lagen. Nyligen svarade han mig via mejl. Jag hade efterfrågat en ekonomisk översikt av vad det kan innebära att byta allsvensk fotboll mot spel ett hack längre ned i seriesystemet. Hur dyrt vore det att åka ur? löd min frågeställning.

Elitklubbarna har i huvudsak tre intäktsben: ett som härrör matchtillfällen, ett med fokus på sponsring och ett sista som behandlar tv-rättigheter. Det skriver Norlén inledningsvis i sitt mejlsvar och låter Helsingborgs IF:s nedflyttning 2016 och efterföljande superettan-säsong tjäna som exempel; då minskade deras intäkter betänkligt på alla plan. Men när de sjunker minskar också kostnaderna. En annan betydande omständighet att ha i åtanke rör spelarnas avtal: Finns det klausuler som berör lönenivån om laget flyttas ned? Och kan marknadssidan övertyga sponsorerna att hålla ut och stanna kvar?

Det finns många reservationer i ekvationen om IFK Göteborgs finansiella framtid. Men hur väl föreningen än tacklar en kommande degradering blir det en “jävla smäll”, för att använda Anders Norléns ord. Han förutspår ett intäktsbortfall på omkring 35-40 miljoner kronor. Det motsvarar nästan hela klubbens egna kapital.

Efter år av ekonomiska stålbad väntar alltså ännu ett om inte Blåvitt klarar det allsvenska kontraktet. Förstår höjdarna på Kamratgården allvaret bör de också agera; truppen måste spetsas till. Å andra sidan förefaller den blåvita attraktionskraften inte vara starkare än att locka spelare av 29-årige Dino Islamovics kaliber. Och i desperationens tid finns inget utrymme för några om, men och kanske i jakten på nyförvärv. Tyvärr, “beggars can't be choosers”.

Max Colliander@collianderm2023-07-27 07:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg