Krönika: Pepp på Pep
Trots spekulationerna som föregick beskedet kom gårdagens nyhet om HBK:s nya tränare som en överraskning. En positiv sådan.
De här veckorna av ovisshet har onekligen kostat på. Vi har legat sömnlösa, vi har grubblat över vem som kan ta över, vilken riktning vill styrelsen peka ut, hur ska den sportsliga organisationen utformas? Lättnaden av att ha fått svar på den första frågan (och därmed kanske indirekt på den andra) är därför påtaglig. I Pep Clotet Ruiz får HBK svensk fotbolls just nu hetaste och mest omtalade ledare - en buzz som tagit fart under året och krönts av guld med MFF och ett omsusat porträtt i senaste numret av tidningen Offside.
Sedan HBK:s avgående ordförande Ingemar Broström virrade till det i Hallandsposten och påstod att Lasse Jacobsson fått förlängt förtroende, vilket snart visade sig inte vara fallet, tog det hus i helvete i HBK-lägret - mångåriga supportrar skulle säga upp medlemskap, årskort och i förekommande fall dra in sin sponsring. Men i och med utnämningen av Pep som Jacobssons ersättare låter det plötsligt annorlunda.
När Malmöfansen visar sig från sin sämsta sida är både mobb- och mobbarmentaliteten fullt synlig. Igår och idag har den visat sig i jiddret om vilken infinitesimalt liten och obetydlig förening HBK är, vilka dåliga fans och spelare man har och hur usel ekonomin är. Även om det givetvis är beklämmande att läsa och höra vet vi, visa av erfarenhet, att det knappast lönar sig att gå i svaromål. Dessutom är det bittra tugget inte helt utan poänger.
HBK:s ekonomi är usel. Devisen att man ska gå runt på att sälja spelare till utlandet har tappat i trovärdighet under några år då exporterna har varit få och inte sällan utan ersättning. Samtidigt som intäkterna stadigt har krympt har man iklätt sig en alldeles för stor ekonomisk kostym - en förening som HBK kan helt enkelt inte ta in dyra spelare som Sebastian Johansson och Christian Järdler som sedan knappt platsar i truppen. Sedan guldet 2000 har det egentligen gått stadigt nedåt för vår förening. Vem är Pep att pekas ut som en ensam frälsare?
Därmed givetvis inte sagt att de skånska olyckskorparna som påstår att "Pep" gör ett nedköp, ett karriärsdödande misstag, har rätt. För om det är något som har frustrerat oss HBK:are mer än den smärtsamma bristen på poäng under de senaste åren så är det ju hur konsekvent våra spelare har underpresterat. En efter en har våra talanger visat prov på skyhög högstanivå, för att sedan vara väldigt långt ifrån den under lång tid. Så brukade det inte vara, och förhoppningsvis ska det vara slut med det nu. Broström poängterade på hbk.se fram Peps förmåga att lyfta fram talanger - och HBK har ju hela tiden haft råvaran, men uppenbarligen (och okarakteristiskt) saknat spetskompetensen att förädla den.
Och visst anar man att de unga, tekniska spelarna i HBK vädrar morgonluft när man tar in en tränare som värderar bollinnehav och underhållningsvärde och fnyser åt långbollande och fullkontaktsfotboll? Utsikterna för att få se Raskaj, Görlitz och Thydell tillsammans i en startelva framstår plötsligt som betydligt bättre. Och apropå Görlitz - är detta den nytändning han behöver för att stanna och kämpa efter att ha hängt med huvudet i en hel säsong?
Det finns inga garantier i fotboll. Glädjen och peppen över Pep måste tas för vad den är. HBK har slutat på 13:e och 12:e plats de senaste två säsongerna, och risken finns att nästa säsong blir lika förödande för våra medfarna nerver. Men lika lite som vi ska räkna hem guldet i förväg ska vi måla fan på väggen. På gott och ont vet vi inte ännu vad som väntar. Klart är åtminstone att huvudpersonen själv ser en potential att lyckas hos sin nya arbetsgivare.
Själv konstaterar jag nöjt att en mediapepp som denna tror jag inte att HBK har upplevt sedan Bengt Sjöholm & co under senhösten 2001 gjorde klart med Sharbel Touma från AIK. Att få läsa beröm och gratulationer från alla håll, bitterljuvt kryddat med besvikelsen från de försmådda malmöiterna, det är lent mot en sargad HBK-själ. Och just nu räcker den känslan rätt långt.
