Krönika: Rädsla för att misslyckas...
...än lust att lyckas. Krönikören lyfter i denna krönika upp problematiken med för snabb framgång när den senare planar ut i vardag och allt inte går precis som det ska.
Det är ett välkänt faktum att stor framgång på kort tid kan få negativa konsekvenser. Jag kan ge ett otal exempel på detta. Inte minst från Hollywood där de så kallade barnstjärnorna mer ofta än inte drabbats av svåra konsekvenser. Drew Barrymore är en som kommer för mig nu omedelbart. Musiker som snabbt får en hit, kanske på sin första singel, få ofta väldigt svårt, likaså debuterande regissörer. Det blir svårt att hantera framgången och populariteten men också att hantera kravet på att få en lika stor hit nästa gång. Problemet här är tudelat. Dels är publikens krav högre (eftersom de vet att talangen finns) och dels är det nästan ofrånkomligt att personen börjar fundera över hur han/hon lyckades från början. Vad var receptet?
Fotbollen är på inget sätt förskonat från den här problematiken. Förvisso är det väl inte så vanligt med drogproblematiken som man ofta finner inom musikbranschen och i Hollywood, i alla fall inte i Sverige, men kravproblematiken är precis lika närvarande.
Bara de senaste åren har jag i Elfsborg kunnat se det hända upprepade gånger. Jag skall inte nämna några namn men jag vill ändå beskriva det som hänt.
Elfsborg lyfter upp en ung lovande spelare, antingen från den egna ungdomsverksamheten eller som ett köp. Denna spelare är en stor talang och lyckas ganska snabbt visa att han var värd att placeras i A-laget. Kanske gör han mål ett par gånger, kanske visar han spelförståelse på mittfältet eller stoppar motståndarnas anfall. Hursomhelst är hans succé ett faktum och hyllningarna haglar ner över honom.
Sedan går det ett tag, hur lång tid varierar, och helt plötsligt vill det sig inte riktigt. Alla vet egentligen att det är så det är. Man lyckas inte varje gång och det är ingen fara. Imorgon kanske det går bättre.
Men för den unge spelaren är det värre. Han vet ju att han egentligen kan. Varför går det inte nu? Vad gör jag för fel? Hur gjorde jag förut? Kommer jag att hamna på bänken nu?
Han hamnar i en ond cirkel. Ju mer han kämpar för att upprepa sin succé, för att göra som han gjorde innan, desto sämre går det. Målskyttens bollar är antingen för hårda och går utanför eller mer försiktiga och välriktade men så lösa att de utan problem stoppas av målvakten. Spelaren känner nu en större rädsla för att misslyckas än han känner lust att lyckas. Lekfullheten och glädjen i spelet, det som möjliggjorde succén från början, är nu borta. Dolt bakom en ridå av krav och ångest. Det har hänt många gånger och det kommer hända igen.
Hur skall man då lösa problemet?
Det är svårt att svara på. Inte minst för att det finns lika många svar som det finns spelare. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och sett spelare skjuta för femtioelfte gången utan att ens vara i närheten av en målchans och tänkt för mig själv att ”han behöver ett mål”. Han behöver få känna att det faktiskt går och att han inte har en förbannelse över sig. Det är det som jag tror är lösningen. Att ta sig igenom och åter finna att det går när man slutar försöka kopiera sig själv. En kopia är aldrig lika bra som originalet.
Kan vi i publiken hjälpa till? Ja, det kan vi. Genom att inte döma. Vår uppgift är att ge stöd, att hjälpa och heja. Vi har rätt att bli frustrerade men det skadar alla att brista i empati. Vi är alla en del av succéer och nederlag. Vi är alla gul-svarta. Vi Tillsammans.
