Krönika: Resan börjar sällan med jubel och klang
I mitten av november förra året uttryckte Richard Nilsson i LSK:s nyhetsbrev att styrelsen enats om en plan. Närmare bestämt en tvåårsplan för Ljungskile SK att nå Allsvenskan för tredje gången någonsin.
Som anhängare av detta grönvita lag sedan 1994 konstaterade man nöjt att LSK inte längre är glada och nöjda med att tillhöra Sveriges fotbollselit. Nu vill man tillhöra Allsvenskan. Och egentligen är det inget konstigt med det. Bortsett från niondeplatsen 2009 har LSK placerat sig på övre halvan i SE varje år man deltagit under den sejour i elitfotbollen vi fortfarande upplever. Därtill var det ju bara 1 gjort mål som skilde oss från Landskrona och åttondeplatsen den där gången.
Ser man på andra lag som alternerat SuperEttans övre halva med enstaka säsonger i AS sedan 2005, så hamnar LSK i sällskap med GIF Sundsvall, IFK Norrköping (11:e-platsen 2009 är undantaget) och Brommapojkarna.
Agendan för lag som pendlar mellan AS och SE borde vara att ta sig tillbaka till Allsvenskan. Detta har nu LSK tagit till sig fullt ut, och igår var vi kanske ett trettiotal LSK:are som stod på en gullig träläktare av Div.2-format i Vänersborg för att se LSK inleda sin 2-årsplan på allvar. Det må vara hur det vill med att resan egentligen började den 15 november. Nu fick liksom för första gången spelarna ge sig ut på plan för att spela en riktig match. Det är någonting annat än träningarna som präglar den mörka årstiden, och ibland gör en spelare den jobbiga upptäkten att han varit kung på träning, bara för att misslyckas med det väsentliga - riktiga matcher.
För motståndet stod Karlstad BK - laget som enligt undertecknad snuvades på en Div.1-plats av förbundet, Oddevold och framför allt kanske Karl-Erik Nilssons personliga kontakter med Khennet Tallinger, bara för att i slutändan erbjudas en plats i Div.1 i egenskap av att man var bästa tvåa i Division 2. KBK såg inte märkbart påverkat ut av alla underliga turer, utan snarare piggt och inspirerat för att man på två år tagit sig från femte- till tredjedivisionen.
Tidigt i matchen blev Rikard Nilsson ifrånspeedad rejält av en KBK:are. Lite underligt tog han en frilägesutvisning i det läget. Förvisso medveten om att LSK hade rätt att enligt överenskommelse byta in en ersättande spelare, men nu var det ju en träningsmatch. Jag kan tycka att Rikard snarare borde accepterat att han varit ifrånsprungen, så hade den tänkta ytterbackskonstellationen som av de flesta anses starkast, fått spela vidare.
Istället fick vi nu andra intryck som t.ex. att se Marcus Jarlegren kliva över från högerbacken till vänsterbacken. Det var lika njutbart som att komma in kioskvärmen i halvtid; Marcus blev LSK:s bäste spelare i denna match på fel position. Precis som man inte skall döma ut ett nyförvärv efter en match, är det inte läge att höja Jarlegren till skyarna för vad han gjorde denna iskalla kväll i Vänersborg (-15 noterade vi i Glimmans bil när vi nådde Väne-Ryr på hemvägen), men jag vågar fastslå att vi förmodligen kommer att få anledning att återkomma till Jarlegren i positiva ordalag.
Nu blev det emellertid förlust i den här matchen. Det kanske vore lågt att skylla allt på den provspelande mittbacken med utländska påbrå, men det vore lika dumt att försöka sopa under mattan det faktum att han förmodligen var planens sämste aktör. Tyvärr är ett lag inte bättre än sin svagaste länk. Eftersom LSK har krokarna ute efter ett antal mittbackar hoppas man ju att det blir någon av de andra som tar chansen och spelar hyfsat åtminstone när Bosse/Örjan ger klartecken för inträde i startelvan.
Snacket gick annars att Michael Thomas inte var tillräckligt initierad i sitt spel och nej, gårdagens insats lär inte hamna bland hans Greatest Hits, men ingen av våra utländska spelare gjorde någon toppmatch. Man måste inse att när det kommer till inspiration och allmänt välbefinnande så är knappast ett Vänersborg i köldknäpp, februari månad någon idealisk plats för sydlänningar eller amerikanare att spela riktigt bra fotboll. Även en okänslig britt som David Wilson visste att februari i svensk fotboll mest handlar om att få igång spelarna efter vinterdvalan, och se till att de får in matchrutin i kroppen.
Självklart skall LSK egentligen besegra Karlstad BK, men nu ville ju även tränarna testa konstellationen Snuten-Rafael innan Johan Patriksson fick komma in med halvtimmen kvar. Inte särskilt oväntat blev det bättre med Snuten-Patte, men det var ju just därför man behövde svar på hur den förstnämnda konstellationen skulle fungera. Vi kan väl vara snälla och konstatera att Rafael inte är där nu i alla fall. Inte i en optimal startelva för ett lag som alltjämt måste satsa vidare mot Allsvenskan, trots att det igår bjöds på en rad frågetecken.
Å andra sidan, allting har sin tid. Det är lika dumt att tro att laget skall storspela nu i februari även om motståndet kommer från Division 1. Det är ungefär lika dumt som att tro att folk skall vilja bada i april bara för att isen är väck.
