Krönika: Ringrostigt men oh så vackert
Det som omedelbart kan sägas är: ja, det märks en enorm skillnad och vi ja har en Ingessoneffekt.
Den omvälvande säsongen fortsätter utan att upphöra med sina tvära kast för Elfsborg och alla gulsvarta supportrar. Efter allt som inte fungerat, efter alla misslyckade matcher och efter alla klagomål både, både interna och externa fick Jörgen Lennartsson lämna sin post i förtid. I min mening var det det bästa som kunde hända.
Jörgen Lennartsson är av allt att döma en lika sympatisk som kompetent fortbollstränare, och det är att säga en del, men hans idéer passar inte in i Elfsborg. Han menade i en intervju strax efter att det blev officiellt att han fått sparken att han använt samma taktik under 2012 men att ingen klagade när det gick bra. Jag hoppas att han nu när det lugnat sig lite har tänkt efter och insett att det inte är sant. Det var väldigt många som klagade på hur det såg ut även under 2012 och hade vi inte haft en så lysande inledning på den säsongen så skulle vi inte varit i närheten av guldet. Om han inte kan komma ihåg det eller ännu värre inte är medveten om det så är det ett strutsbeteende av rent extrema mått vilket bara är ytterligare ett skäl till att det var bästa möjliga val Elfsborg kunde gjort när dom släppte honom.
Detta sagt önskar jag honom lycka till i framtiden.
Så, exit Jörgen Lennartsson och entré Klas Ingesson.
Jag måste säga att allt som sades om nygammal taktik och Ingessons metoder för att samordna laget var en njutning att höra och läsa. Passningsspelet, Elfsborgs signum, skulle komma tillbaka. Kommunikationen inom laget skulle förbättras och man skulle ställa upp sig efter ett annorlunda mönster där kvaliteterna i laget bättre skulle kunna nyttjas.
Allt detta får av mig alla tummar upp jag kan åstadkomma.
Men tiden Ingesson och laget hade på sig var oerhört knapp. Skulle dom hinna göra något åt problemet och skulle det synas någon skillnad?
Strax så var det då dags för Ingessons debutmatch som tränare för a-laget. Efter en lång säsong av dåliga första halvlekar inleddes matchen med…
Två riktigt skarpa målchanser på bara några få minuter. Jag tror att Standard Liège och hemmapubliken var lika förvånade över denna offensiv. Fast inte lika glada.
Det som omedelbart kan sägas är: ja, det märks en enorm skillnad och vi ja har en Ingessoneffekt.
Passningarna är äntligen tillbaka även om det bitvis kändes lite ringrostigt. Detta kompenserades med en enorm villighet att springa fram och tillbaka över hela planen och hela tiden finnas tillgängliga. Elfsborg var helt plötsligt medvetna om varandras positioner. Det var ett lag som ställde upp mot Standard. En gulsvart enhet.
Där man mot Salzburg splittrat upp sig och på långa avstånd väntade på långa uppspel från Johan Larsson eller Jon Jönsson fanns man nu nära varandra och erbjöd passningsalternativ.
Vidare fanns nu alltid flera som var villiga att tidigt bryta Standars försök till anfall och när bollen stals från motståndarna fanns det alltid någon i närheten som kunde ta över bollen efter situationen.
Frustrationen i första halvlek fanns ensidigt hos Standard Liège och det tog lång tid innan dom kunde få till något alls. Inte för att dom egentligen kunde hota oss i första halvlek för den för dagen renrakade Kevin Stuhr Ellegaard storspelade och var lika stabil som lugn.
Så, i 21:a minuten kommer den underbara förlösningen när Victor Claesson skjuter in 1-0 på en korthörna från Stefan Ishizaki. I all min glädje över målet måste jag påpeka hur underbart det var att just han fick göra målet då han haft det motigt och knappt fått spela på länge.
Standard lyckades inte med så mycket alls i första halvlek och vi kunde till (nästan) allas glädje gå till vila med ledning.
I andra halvlek är Elfsborg inte lika starka. Standard Liège däremot är taggade och anfaller med nyfunnen energi. Kanske berodde Elfsborgs förändring på en rädsla för att misslyckas nu när man tagit ledningen? Alltså att rädslan för att misslyckas blev större än viljan att lyckas. det kan ha berott på att första halvlek tagit för mycket av energin eller på att Standard Liège bevaka Anders Svensson på ett helt annat sätt.
Oavsett vad så var det betydligt segare spel från hemmalaget i andra men många långa passningar mellan mittbackarna. Det var som om idéerna tagit slut och det straffade sig i 62:a minuten med Standard Lièges 1-1 mål.
För varje minut som klockan tickade iväg mot 90 minuter desto mer rasade det vackra spelet från genomgående avvägda passningar till halvt om halvt misslyckade panikspel. Bollen tofflades iväg som tidigare under säsongen och resultatet blev som alltid.
Jag påstår inte att Elfsborg måste hålla sig till kortpassningar genom hela matcherna. Långbollar kan bli överraskande för motståndarna om dom förväntar sig något annat så sådant har sin plats i spelet men bara om det finns en längre tanke än att bara då bollen längre upp på plan. Vad gäller bevakningen av Anders Svensson så kan inte allt stå och falla med att han är fri. Om han bevakas så måste hans ansvar bitvis tas över av andra.
Det blev inga fler mål på Arenan och matchen slutade 1-1. Det är på inget sätt ett dåligt resultat. Många hade nog inte trott att Elfsborg skulle klara ens detta utan att Salzburgkatastrofen skulle upprepas. Min personliga satsning var just på oavgjort men efter första halvleks dominans kan jag inte hjälpa att känna mig lite lite besviken.
Elfsborg spelade säsongens bästa match i första halvlek. Så underbart vackert, så dominerande, så oslagbart.
Om man kan lyckas behålla bara hälften så mycket energi och vilja till andra halvlek så är skulle vi bli till ett stort problem för vilken motståndare som helst.
Elfsborg är tillbaka. Lite ringrostigt men oh så vackert.
PS
Marcus Rohdens nacke bör kontrolleras efter smällen från standards målvakt i 28:e minuten.
Om Klas Ingesson inte vill fortsätta som tränare även nästa år så är mitt förslag till Elfsborg att man tar en titt på Tobias Linderoth. En ung, framgångsrik tränare med stark känsla för klubben och erfarenhet av spel både i gulsvart och blågult.
