Krönika: Roma kom, vi spelade, dom förlorade
Spelare i världsklass
När vi fick Roma som motståndare i Europa League, även om det var på hemmaplan, så såg jag det inte som en möjlig seger. Ingen såg det som en möjlig seger förutom kanske då spelarna i Elfsborg. Sett till ekonomin och stjärnstatus så skall ett C-betonat Roma utan att anstränga sig kunna besegra ett lag från Allsvenskan. Dom har pengarna och dom han stjärnorna med individuella talanger så starka att det inte skall vara några som helst problem för dom att slå oss. Till och med på en kylslagen kväll i norra Europa och på en plastplan med allt vad det innebär.
Min synvinkel på det hela var inför att oavsett vad som skulle hända så är det en erfarenhet att spela mot ett så skickligt lag som Roma, det finns ingen skam att bli besegrad av dom och jag hade sett det som en stor framgång att lyckas göra mål.
Roma var medvetna om denna styrkeskillnad precis som vi och skickade ut en B-betonad startelva med dom verkliga stjärnorna kvar på bänken. På pappret en klok strategi men, i likhet med flera andra lag som ställt upp på andra sidan från di gule sedan Hiljemark tog över, en övermodig sådan. Ekonomiskt är vi underlägsna men vi är välorganiserade och arbetar hårt med att slipa bort all naivitet inför dylika motståndare. Vi visste att det inte skulle bli en lätt match. Vi visste att vi skulle få försvara större delen av tiden och att det sannolikt var så att vi skulle hamna i underläge vid något tillfälle. Vi visste om allt detta men också att vi skulle kunna ge dom en match.
Om vi spelade som vi tränat.
Om vi tvingade dom att svettas blod för varje meter.
Om vi vägrade att släppa någon djävul över bron.
Då skulle vi också få våra chanser att skada dom. I slutändan måste det sägas att vi gjorde mer än så. Dom hade bollinnehavet men i första halvlek var det vi som skapade målchanserna, låter det bekant? Nu hade förvisso dom betydligt fler avslut än vi men vi satte dom på mål. Vi försvarade med allt vi hade och sprang som det inte fanns någon morgondag rakt igenom nittio minuter plus. När en av oss attackerade täckte en annan upp ytan bakom. När en rusade med bollen fanns det alltid två som i en rasande fart följde med för att öppna upp och försöka göra mål.
Som lag gjorde vi en av dom bästa matcherna jag någonsin sett på Borås Arena och det är verkligen att säga något. Roma blev allt mer desperata och dumpade in den ena stjärnan efter den andra för att ta poängen ifrån oss. Dom försökte förändra, vi körde vidare på det som vi bevisat fungerade. Ändå var vi inte mer än en ribbträff ifrån att tappa till oavgjort, ett misstag från att släppa in ett mål till vad som trots allt skulle ha varit ett heroiskt oavgjort men som igår skulle känts som den bittraste av förluster. Men misstagen kom aldrig.
Som lag var vi verkligen lysande igår men det tål ändå att nämnas några insatser som var utöver. Var hade vi varit utan Gustav Henrikssons felfria glidtacklingar, Timothy Oumas enorma förmåga att försvara ytor över hela planen och samtidigt bygga anfall, Niklas Hults outtröttliga löpande och vältajmade passningar och inlägg, Michael Baidoos precision och kyliga straffläggning, Isak Petterssons i det närmaste omöjliga panterräddningar, Besfort Zenelis makalösa dribblingar och Arber Zenelis hejdlösa anfall i första halvlek.
Ingen i Elfsborg gjorde något annat än en av sina bästa matcher kanske någonsin men dessa spelare var världsklass.
Och vet du vad?
Vi besegrade AS Roma.
Oavsett vad som händer i framtiden och i turneringen så kan ingen ta ifrån Elfsborg det.
