Krönika: Rörd till tårar
"Jag kan erkänna det, jag trodde inte helt och hållet på att det skulle gå vägen igår. I alla fall inte förrän vi passerade 87: e minuten."
Jag kan erkänna det, jag trodde inte helt och hållet på att det skulle gå vägen igår. I alla fall inte förrän vi passerade 87: e minuten. Det kändes ärligt talat för en stund som att vi var på väg mot en ny botten. Det känns väldigt litet nu att säga att jag är glad att jag oroade mig i onödan, men glad är jag.
Som så många gånger förr inledde vi matchen med energi och anfallsvilja, Gojani var till och med nära att trycka in ett ledningsmål, men när Kalmar FF tog över och tryckte på var det som att luften gick ur oss. Fokuseringen försvann, felpassningarna blev vanligare än dom korrekt placerade och vi tillät Kalmar att ta över.
Att båda lagen har positiva perioder är naturligtvis att vänta i en allsvensk match men det är inte väntat att ett av lagen mer eller mindre slutar spela sitt spel. Elfsborg har gjort detta alldeles för många gånger redan och igår såg det för en stund ut som att vi skulle gå samma väg igen och vad värre är såg det ut som att vi skulle göra det mot ett lag som just nu kämpar för sin överlevnad än mer desperat än vad vi gör.
Varför tar jag upp detta när vi ändå faktiskt vann matchen? Jo, för att det finns fortfarande massor att jobba på. Långa stunder igår var det ett rent skamlöst taffligt spel av Elfsborg. Felpassningar från 3 meters avstånd, långbollar utan precision och mittbackar som såg ut att vilja vara någon helt annanstans.
På individnivå var det fortfarande flera som gjorde bra matcher men som lag måste större delen av matchen ses som underkänd. Glöden som gav oss två mål mot Hammarby syntes inte alls förrän vi redan släppt in ett mål (ett resultat av en oväntat osäker insats av Gregersen).
Att Lundevall kom in tillsammans med Ishizaki gjorde att ett nytt fokus i anfallen injicerades in i det gulsvarta spelet och på det hela taget höjde sig laget när vi äntligen började komma till avslut igen. I 60: e minuten undrade jag om vi kanske skulle kunna kvittera åtminstone. Kampen fanns där men det ville sig inte. Ndione kom in och ställde till ytterligare oreda men tiden började rinna ut. I 80: e minuten funderade jag över hur jag skulle kunna formulera tanken att vi inte ens hade kvar trösten av att vara obesegrade hemma.
Och sedan, i 87: e minuten, visade Elfsborg mer än tydligt att man inte hade gett upp. Man visade det vi längtat efter. Ett egendomligt, för att inte säga fult, mål som inte handlade om teknik så mycket som jävlaranamma. Men vad spelade det för roll. Vi kvitterade inte bara vi sänkte Kalmar som redan börjat tro att dom skulle vinna och då hade vi dom.
Marokhy Ndione, en blivande stjärna i Elfsborg, tog på ett lysande sätt mot den strålande passningen från Simon Olsson och placerade in en delikatess i 95: e. Det var så läckert och så efterlängtat att det i det närmaste rörde mig till tårar och jag tror inte att jag är ensam om det.
Så vi har längtat. Så vi har hoppats och misströstat. Äntligen, äntligen, äntligen tog vi en seger igen.
