Krönika: Så gott som en seger
"Ska vi vara ärliga så var det en strålande match som Elfsborg visade upp och en briljant första halvlek."
Bara några få dagar efter att vi tog en efterlängtad seger på Hisingen var det idag var dags för årets andra match mot dom regerande svenska mästarna AIK. Stockholmslaget försöker sig på att göra det som endast två klubbar lyckats med sedan millennieskiftet: försvara SM-guldet. För oss handlade idag inte om jakt efter medaljer utan stärkande av självförtroendet, fortsatt byggande av laget och att återta makten på vår egen plan. Och för att äntligen lyckas göra mål på AIK.
Med andra ord var det inte, som vissa kan luras att tro, bara ett lag som hade något att spela för.
Det kunde väntats att det gästande laget skulle vara det som styrde matchen, tabellplaceringen om inte annat tyder ju på det, men Elfsborg tänkte inte lägga sig som gul matta och ge några enkla poäng ifrån sig.
Ska vi vara ärliga så var det en strålande match som Elfsborg visade upp och en briljant första halvlek. Det enda smolket var att det slarvades lite i avgörande lägen och vi misslyckades med att göra mål.
Det ska sägas att misstagen var få och en stor del i att vi inte gjorde mål i första halvlek var en hårt arbetande defensiv i AIK, mer specifikt var det en kämpande Per Karlsson som räddade AIK mer än en gång.
AIK var framme flera gånger men där mötte dom en vägg i form av Tim Rönning. Ännu en ypperlig insats i målet av denna unga man som kan komma att gå väldigt långt om hans utveckling får fortsätta ostörd. Under denna korta period har han visat att han inte bara är en skicklig målvakt utan också att han kan ta emot en hel del stryk utan att det påverkar hans förmåga.
AIK växlade upp lite i andra halvlek samtidigt som vi lämnade mer utrymme. Det kan inte påstås att vi gjorde en dålig andra halva men intensiteten i första tog ut sin rätt och vi orkade inte pressa på samma sätt. Ändå tog det 75 minuter och en Jesper Karlsson som inte hann tillbaka upp för att sätta Goitom i offside för att AIK skulle kunna ta ledningen. Det var ett extra tungt slag för även om vi var aningen tyngre i benen så var vi på inget sätt svaga. Känslan var att vi borde ha kunnat stå emot.
Att vi dessutom haft så förtvivlat svårt att göra mål på AIK, sju raka matcher utan att lyckas, gjorde det hela bara än tyngre. Skulle dom lyckas försvara sig hela vägen fram?
Jonathan Levi besvarade frågan i 83:e och det med den äran. 1 – 1 är i vanliga fall inte något att hurra för men idag var det så gott som en seger och att vi satte målet i deras kasse var körsbäret på toppen av denna smaskiga tillställning.
Jesper Karlsson fick inte göra mål idag men hans assist fram till Levi var strålande och hans insats idag var lika avgörande för framgången som den varit sedan han satte sitt första mål. En otrolig tillgång.
Gustav Henriksson spelade sin bästa match hittills. Ständigt närvarande, tydlig och bara några centimeter och lite otur ifrån att sätta ledningsmålet tidigt i matchen. Aldrig har jag sett honom spela med det självförtroendet tidigare, mera, mera.
Joseph Okumu, vårt senaste tillskott, följde årets tradition att bli varnad och därmed får vi kalla honom invigd i spelartruppen. Hans insats var imponerande och med tanke på att det var hans debut i Allsvenskan är jag övertygad om att vi har stora saker att vänta av honom. Han visade upp en väldig spelförståelse och spelade en tydlig roll rakt igenom hela matchen.
Fler spelare än dom jag nämnt var bra idag, ingen i Elfsborg var dålig och poängen var mer än förtjänt. En bra insats mot Malmö FF, en bättre mot Häcken och en strålande mot AIK. Elfsborg börjar se ut som Elfsborg igen och jag känner hur hoppet börjar återkomma.
