Krönika: Same same, but different...
Det är en ovan situation för oss svartgula. Obesegrade och två raka hemmasegrar - i April. Det är man inte speciellt van vid.
Inför säsongen pratades det om ett nytt AIK. Ett modernt 4-3-3, spännande nyförvärv och ett år äldre talanger. Det pratades om de många offensiva alternativ som Andreas Alm hade att välja mellan. Försäsongen såg också oförskämt positiv ut, men när det väl var dags för säsong stod vi där med en derbytorsk och ett mållöst genrep mot IFK Norrköping i benen. Oroliga? Nja. Men nervösa.
Var vi verkligen redo att utmana Malmö på allvar?
När klockan igår tickade upp mot 70 minuter såg jag dock ingenting nytt i AIK-land. Det skulle väl kanske vara gräsmattan på Nationalarenan, men den hanteras å andra sidan inte av AIK. Annars var det ett hyggligt rakt 4-4-2 vi bjöds på, med offensiva och tekniska yttrar, två grovjobbande innermittfältare, offensiva ytterbackar och en Henok Goitom som allt som oftast var alldeles för smart för sin anfallspartner. Mycket boll men lite målchanser. Känner ni igen det? Nya spelare - samma gamla AIK.
Kort efter att Sam Lundholm bytte av en blek Fredrik Brustad så vände jag mig till min granne Johan Westin och ställde frågan; "Vad f*n gör vi nu då? Har vi verkligen så många alternativ som vi tror?" Visst, det går att argumentera för att man kunnat kasta in Niclas Eliasson om spelet fortsatte hacka, men mot Gefles fysiska försvar så är jag långt ifrån säker på att det hade gett effekt. Och visst går det att argumentera för att vi har riktigt bra alternativ när Nabil Bahoui är tillbaka. Men igår var han ju inte med. Helt ärligt så kändes det hopplöst. En poäng mot Gefle - det är mot sådana motstånd och i dessa matcher man förlorar guldet. Eller åtminstone misslyckas med att ge sig själva chansen att vinna guld.
AIK anno 2015 visar dock upp en attityd som jag imponeras av. Oavsett hur laget formeras eller vilka gubbar som får Andreas Alms förtroende att starta matchen så har vi i tre gånger nittio minuter fått se ett AIK som jobbar hårt, som visar en vass attityd och en vinnarmentalitet som är fundamental för resten av säsongen. Spelet kommer bli bättre, startelvan kommer ständigt förändras, spelare kommer säljas och nya spelare kommer anlända. Något som är svårare att förändra är vinnarmentaliten. Den kan bara skapas genom vinster och där har AIK inlett nästintill perfekt.
Tjugo minuter efter att jag frågat Westin hur i hela friden vi skulle vinna matchen hade Andreas Alm gett mig svaret på den frågan, och flera andra frågor. Frågor som jag inte ens ställde.
AIK är redo att utmana Malmö.
De unga spelarna visar att de är ett år äldre, och ett år bättre. Sam Lundholms inhopp och intervju efter matchen är det tydligaste beviset.
Andreas Alm visar återigen fingertoppskänsla i sin matchcoachning.
AIK vinner återigen på hemmaplan.
Nu är det fortfarande en väldigt lång väg kvar att gå, men än så länge har AIK med all önskvärd tydlighet visat att man är på rätt spår.
