Krönika: Seger i Sundsvall
Viktor Claesson och Marcus Rohdén bildar tillsammans Elfsborgs starkaste radarpar.
2015 gjorde vi en riktigt dålig match i Sundsvall. Förutom några minuter, framförallt i slutskedet, stank engagemanget på planen värre än dansk ost och det faktum att vi trots detta åkte hem med seger och tre poäng förändrar ingenting. Dåligt är vad det var.
Det kan hävdas att vår insats borta mot Örebro åtminstone borde ha gett oss oavgjort och i samma andetag kan det hävdas att Sundsvall åtminstone borde fått ett poäng förra året. Det som "borde" ha hänt är dock helt ointressant. Det som händer i en fotbollsmatch beror på hur man genomför spelet och om vi efter årets match mot Sundsvall skulle undvika diskussioner om vad som borde ha hänt gällde det att den här gången visa hur vi ville att det skulle sluta.
Då skall vi nu också minnas att det Sundsvall som Elfsborg besökte igår var långt mer formstarkt än 2015 års version. Ett lag som straffar den motståndare som underskattar.
Det började tyvärr inget vidare. Förvisso kunde inte Sundsvall påstå att dom dominerade men å andra sidan var läget detsamma för Elfsborg. Förutom övertaget i bollinnehav var det ett jämt fördelat spel under dom första 18 minuterna med en del halchanser som knappt höjde pulsen för vare sig oss eller målvakterna.
Glädjande var att Elfsborg var piggare, långt piggare än förra året, men inte förrän Claesson avlossade ett långskott i 20:e minuten kom några som helst distinkta avslut. Överhuvudtaget förminskades vår förmåga att ta oss ända fram till avslut för varje minut som gick av första halvlek samtidigt som Sundsvall kom till försök efter försök. 1-0 i 31:a minuten var bara en naturlig fortsättning på utvecklingen och ett resultat av att vi lämnade alldeles för stora luckor runt Pa Dibba.
Det oroande för mig, och för far som väntade på rapporter via SMS var att vi skulle återfalla i den grop som vi i perioder befunnit oss i. Den där vi är det klart starkaste laget fram till omkring 7 meter från motståndarnas mållinje där vilja och precision omedelbart bytts ut mot osäkerhet och panikavslut. Matcher vinns med gjorda mål och vi kan vara hur bra som helst men utan effektivitet i avsluten kommer vi aldrig att nå framgångar. Där har vi befunnit oss och där vill ingen av oss någonsin hamna igen. Därför kom avblåsningen för vila som en gåva för även om Sundsvall inte lyckats sätta några fler mål skulle vår oförmåga att spräcka nollan vara tillräckligt för deras seger.
Vårt spel i andra halvlek var något helt annorlunda. Allt, och då menar jag varje position och spelområde, hanterades bättre. Ellegaard stod för två monsterräddningar i direkt följd redan i början av halvleken och i och med dom försöken nådde Sundsvall toppen av sin anfallsvåg.
Vi tog över. Prodells mål i 60:e får kanske ses som det verkliga startskottet (för övrigt samma målskytt som sänkte Sundsvall 2015) men jag vill lyfta fram två andra spelare. Mer specifikt Viktor Claesson och Marcus Rohdén som tillsammans bildar Elfsborgs starkaste radarpar. Båda två spelar med oerhörd vilja och fungerar genom det som dom ledare Elfsborg behöver. Claesson med sin tekniska briljans och Rohdén med sin totalt orädda spelstil byggde upp spelet och utan att förta övriga gulsvartas insats, som naturligtvis i olika grad var helt avgörande, kan jag påstå att utan deras ledaregenskaper hade vi inte tagit hem segern.
PS
Under lång tid igår var det uppenbart att Hedlunds hastighet saknades i anfallen. Mycket få personer i Allsvenskan kan springa så snabbt som han men vem tar över dessa anfall när han lämnar?
