Krönika: Serieledare trots knockout
"Att skylla på planen i det här fallet känns lika billigt som några av filmningarna som kunde skådas under matchen. Men det viktigaste skälet till att jag inte kan känna mig bitter är att vi faktiskt fortfarande leder. Det här är fortfarande en rekordsäsong och mitt hopp är oberört", skriver krönikören Lars Mild som också tar upp de tuffa tacklingarna i Malmö, spelarnas nya avtal och en liten påminnelse.
För andra gången den här säsongen tvingas jag nu kommentera en förlust. Om man skall gå efter de flesta av de övriga kommentarer som jag läst så skall jag uttrycka mig lite smått bittert och dessutom klämma in något om att det var på en gräsplan. Men jag kan inte riktigt göra det. Ja, vi förlorade matchen men vi blev inte överkörda den här gången heller.
Det stora problemet jag såg var att vi drog ut lite för mycket på avsluten sedan vi tagit oss fram till den offensiva boxen och därmed tillät Malmö att samla sitt försvar. De skott på mål som faktiskt avlossades var tyvärr antingen inte riktigt välriktade eller så var de för svaga, Svenssons avslutande försök är undantaget. Ren otur.
Vad gäller planen så kan jag förvisso hålla med om att det är skillnad på en perfekt plastplan och en blöt, ojämn gräsplan. Men i mina ögon såg Malmös plan helt okej ut. Att skylla på planen i det här fallet känns lika billigt som några av filmningarna som kunde skådas under matchen.
Men det viktigaste skälet till att jag inte kan känna mig bitter är att vi faktiskt fortfarande leder. Det här är fortfarande en rekordsäsong och mitt hopp är oberört.
Samtidigt var detta en match som bjöd på rejält obehag.
Först och främst smällen som knockade Jönsson. Jag vet att jag inte var ensam om att hinna tänka en hel del ganska otäcka saker innan jag äntligen såg honom röra på sig på båren. Jag hoppas innerligt att vi inte behöver utstå en sådan oro fler gånger den här säsongen.
Det var illa nog och räckte gott men sen slogs Augustssons ögonbryn upp och sedan åkte Hult i backen och tog sig om tinningen. Och slutligen fick Larsson en smäll i ansiktet, i sammanhanget kändes det dock som en mindre blessyr även om det säkert gjorde väldigt ont.
En hjärnskakning senare satt alltså Jönsson på bänken och såg resten av matchen. Ärligt talat var jag bara glad att se honom sitta upp med klar blick.
Denna oro fick mig att fundera på den kamp som spelarföreningen nyligen genomfört, en kamp jag stödjer för övrigt. Jag fann mig funderande på hur klubben hjälper den som faktiskt skadas så illa att karriären på ett ögonblick är över? Finns det några skyddsnät för en spelare som får ett livslångt handikapp? Eller för familjen om han, måtte det aldrig ske, dör till följd av en olycka på plan?
Det kan kanske låta som om jag blivit till ett nervvrak men faktum är att ett slag mot tinningen kan var livsfarligt.
Samtidigt är det så att risken för att krocka med huvudena vid en nick är något som en spelare måste ta, skulle du respektera en spelare som undviker att nicka när han har möjligheten bara för att en motspelare också satsar på bollen? Antagligen inte. Alltså tillbaka till min fråga: Finns det några skyddsnät om den verkliga olyckan är framme?
PS.
Jag riskerar att låta som en trasig skiva nu men ärligt talat så struntar jag i det. Vi får inte tappa Kenneth ”Höken” Höie. I mina ögon har vi just nu en av de bästa målvakter vi någonsin haft i Höie och det är så fruktansvärt frustrerande att inte få veta att han skall stanna kvar. Det kan inte finnas något att fundera över! Kontrakt! Erbjud honom vad som helst.
