Krönika: Silfwerpilen
Om ett lag på rätt väg men med en återstående problematik.
Till tonerna av hånskrattande HIF-supportrar sänkte f.d. helsingborgaren Gustaf Jarl definitivt HBK på Tunavallen med sitt 2-0 mål förra sommaren. Och därmed lades kanske också grunden till fjolårets nedgång för Halmstadlaget och uppgången för Smestans inhyrda gästarbetare? Och självklart var det just denne Jarl som även denna gång och dubbelt upp skulle stöta sin lans genom sargade blåsvarta fotbollshjärtan.
Men som jag skrivit förut känns det tydligt att HBK har något på gång. Det finns en helt annan stadga i defensiven, förmåga att hålla bollen inom laget och kanske framför allt, att alla numera lägger ner ett hårt jobb. Upp till det visade ungdomar som Erik Ahlstrand och Emil Tot Wikström respektlöshet genom ett par fina aktioner mot AFC. Joel Allansson satte tempot som lugn bolluppsamlare framför backlinjen och Pontus Silfwer ser ut att gå mot en ny vår med sitt ständiga löpande över hela plan och där han, som ”spetsen” i HBK:s försvarsspel utan boll, ofta var den som tidigt försökte störa motståndarnas uppspel. Matchens prestation stod ändå Sadat Karim för när han vann boll och utan tvekan lyrade in bollen från halva plan över en Ole Söderberg på söndagsutflykt. Men någonstans där börjar kanske också problemen?
För fortfarande skapas HBK:s målchanser mer utifrån individuella prestationer än ett vältrimmat anfallsspel. När den där sista passningen ska slås slarvas det eller saknas helt enkelt kvalitet? Men oavsett vad man väljer att kalla spelsystemet blir det för mig ganska tydligt att vi spelar med en renodlad anfallare och då är frågan om en back-up till Karim ska vara högsta prioritet på värvningsfronten, eller om det är mer kreativitet vi behöver? Nu när Dusan Djuric verkar ha en hyfsat lång väg kvar till matchformen.
