Krönika: Självklar förlust
"Det tycks helt enkelt bara vara såhär i kampen mellan dessa två lag"
Inför gårdagens tillställning var jag splittrad.
Vi har hittills i år visat prov på rent mästarspel för att nästa gång halvhjärtat och på halvfart ställa upp i matcher som vi kunde ha tagit säkra, eller åtminstone klart säkrare, segrar i om vi bara gått in med samma vilja. Viktigt dock att vi, trots brist på maxsatsningar i alla matcher, ändå tagit hem segern och det talade för att vi skulle kunna klara av att ta tre poäng även på bortaplan.
Samtidigt var det Örebro på Behrn Arena som gällde.
Tja, det kunde ju gå.
Örebro är ett speciellt lag i min familj eftersom det är ett av lagen som någon i familjen har som "sitt lag". I just ÖSK:s fall är det en av mina bröder (och även hans familj men till vilken grad kan jag inte uttala mig om). Sålunda känns det extra tungt varje gång vi förlorar på Behrn Arena och extra skönt när vi vinner i Borås. Jämför med känslan när vi vinner eller förlorar mot IFK (som en annan av mina bröder håller på) och du förstår säkert vad jag menar.
Skillnaden är naturligtvis att matcherna mot IFK aldrig är självklara åt det ena eller andra hållet oavsett på vilken arena matchen spelas. Så verkar ej fallet vara med ÖSK.
Nej, i dessa matcher vinner alltid hemmalaget och det är nästan absurt hur säkert det resultatet är.
Nå, ingenting är omöjligt och istället för att ge upp på förhand reste Elfsborg till Örebro med målsättning att ta skalpen som gäckat oss så länge.
Och det började faktiskt bra.
ÖSK gick ut med allt tänkbart självförtroende och Elfsborg accepterade utmaningen.
Ärligt talat tror jag aldrig att jag tidigare sett en match i Örebro där Elfsborg lyckats kontrollera hemmalaget så effektivt som i första halvlek. Med det menar jag en neutralisering av farligheterna samtidigt som vi visade upp bristerna i Örebros defensiv genom att ta oss igenom fram till deras målområde. Ett resultat av extra intensiva studier av motståndet? Väl spenderade timmar i så fall. Även om vi hade mer tur med målskyttet än Örebro.
I mångt och mycket utvecklades det hela till en kamp mellan målvakterna som båda två stod för svettiga räddningar i situationer där det ”borde” ha blivit mål. Vi hade även god nytta av Adam Lundqvist vars samarbete med Ellegaard bokstavligen talat räddade oss på mållinjen.
Det var en spännande match. En som i andra halvlek skulle bli rent onödigt spännande.
ÖSK tänkte nämligen inte låta oss få åka hem med ens ett poäng och satsade hårt framåt och pressade oss till att försvara med allt vi hade, vilket i och för sig inte är så lite. En timme in dämpades hemmalagets offensiv och matchen böljade från och med då från farlighet till farlighet.
Inte ens rött kort för Lasse Nilsson verkade kunna öppna vår defensiv tillräckligt för att ÖSK skulle kunna göra mål, även om det mer eller mindre förintade vår ambition om att vinna matchen.
Tilläggstid och det såg faktiskt ut att kunna gå vägen. För första gången någonsin kunde vi kanske spela 0-0 och slippa åka hem från Örebro utan ett enda poäng. Vi spelade för varandra och kämpade som ett lag mot attack efter attack och vi gjorde det bra.
Och sedan hände det. 1-0.
I 95:e (!) minuten.
Jag kunde bara inte tro på det jag just hade sett och ändå var det så självklart och så typiskt. I Örebro förlorar Elfsborg. Naturligtvis skulle ÖSK få in bollen precis som vi hade lyckats få in bollen om vi hade varit hemmalaget. Den som tvivlar på detta kan ta en titt på matchen på Borås Arena 2015 där Henning Hauger satte 2-2 i 90:e minuten.
Det tycks helt enkelt bara vara såhär i kampen mellan dessa två lag.
Men å andra sidan skall vi aldrig sluta försöka för förr eller senare kommer vi resa hem från Örebro med tre poäng. Vi får bara aldrig tappa hoppet.
PS.
Ännu en gång, käre bror, tvingas jag säga: challenge failed.
