Krönika: Skärpning Elfsborg
"Första halvlek fick mig att tänka mer på 2018 än 2020"
Idag känner jag mig frustrerad. Jag vill vara glad för att vi inte förlorade, för att vi ännu är obesegrade på Borås Arena och för att vi ännu inte förlorat med Rönning i mål och det är jag förvisso men det är inte den dominerande känslan för mig. Jag är frustrerad och jag skall förklara varför.
I år har Thelin och Elfsborg fått spelet att fungera. Vi försvarar oss effektivt och självsäkert i ett uppoffrande spel där ingen lämnar över ansvaret till någon annan. Detta täta samarbete överförs till ett mittfält och offensiv där samspelet ligger högre i prioriteringen än individuella prestationer. Det är ett framgångsrecept jag kan ställa mig bakom och det är roligare att se Elfsborg i år än på väldigt länge.
Det som är så strålande med det recept Thelin tagit fram är att den offensiva satsningen inte försämrar defensiven, oftast flyttar försvarslinjerna helt enkelt bara med upp i planen och det ger en trygghet och självsäkerhet som saknats.
Det kan låta som självklarheter men det är av absolut vikt att vi inte offrar vår defensiv för att anfalla. Om någon undrar hur det ser ut när man offrar försvaret för anfallet kan jag rekommendera en titt på säsongen 2017 (53 gjorda mål mot 59 insläppta). Även 2018 läckte vi som ett såll men till skillnad från 2017 gjorde vi inte i närheten av tillräckligt många mål (29 gjorda 41 insläppta). 2019 blandade vi och gav men hamnade ändå i slutändan på 44 gjorda och 45 insläppta.
Hur målskillnaden blir för 2020 återstår att se men oavsett är det ett betydligt säkrare och starkare Elfsborg i år än på länge och det samspelade försvaret har mycket med det att göra. Mot Mjällby gick det som en dans men mot Varberg borde vi kunnat försvara oss betydligt mer framgångsrikt, inte minst den sista minuten där vi förlorade två poäng.
Och här kommer det som frustrerar mig. Varberg hade fram till matchen mot oss visat sig vara en oväntat knepig motståndare. En motståndare vi borde varit klart mer beredda att satsa lika hårt mot som dom lag vi är vana att möta. Ändå spenderar vi första halvlek med att låta dom hitta luckor och straffa oss. En sådan erfarenhet bör vara en väckarklocka när vi skall ställas mot Sirius. Ett lag som tidigare var knepigt och som i år tycks göra sitt livs säsong i Allsvenskan, vilket Elfsborg naturligtvis skall vara medvetna om. Vad gör vi?
Ja, första halvlek fick mig att tänka mer på 2018 än 2020. I det att vi kändes helt bortspelade och utan förmåga att föra varken organiserat försvar eller anfall. Att vi släpper in mål efter mål och bara lyckas få till ett. Det är inte acceptabelt att vi går till paus i underläge 1-3, inte mot något Allsvenskt motstånd. Inte i år. Min fråga är varför vi gör ännu en så undermålig första halvlek? Nu säger jag inte att lag kan göra mål på oss för det har hänt och kommer fortsätta att hända men första halvlek var så valhänt att jag knappt kunde tro det. Ingen organisation i vårt försvar och följaktligen ingen organisation någonstans på planen. Sirius spelade ut oss så fullständigt att det kanske skall ses som en dålig insats av dom att inte fler mål gjordes.
Det var så vansinnigt frustrerande att se. Dels för att det var så undermåligt och dels för att det var samma misstag och samma oförmåga i två matcher i rad.
Det ska sägas att det var en väldig upphämtning i andra halvlek och nog borde vi kunnat göra ett mål till. Jag vill ogärna peka ut någon för negativa saker men det var en obegriplig miss av Olsson. Resultatet kan dock inte läggas vid en spelare fötter utan kan helt beskyllas den undermåliga första halvleken där vi bjöd in till gästernas avancemang gång efter gång. Andra halvlek var på inget sätt perfekt spelad men var natt och dag i jämförelse med första och räddade värdigheten i en match som kunde blivit en fullständig katastrof. Men det hade ju egentligen inte behövts. Hade vi bara undvikit debaclet i första halvlek så kunde vi kanske vunnit matchen med 3-0 istället för att behöva kämpa oss tillbaka till oavgjort.
Som sagt: jag är frustrerad.
