Krönika: Som en hammare på Elfsborgs tumme
"Det finns något speciellt med derbyn."
Det finns något speciellt med derbyn. Inga matcher som spelas under Allsvenskan är egentligen oviktiga, inte förrän vi når fram till ett sådant läge som nu där guldet är låst hos ett lag med matematisk säkerhet redan innan säsongen är över. När man hamnar i ett sådant läge kan man förlåtas för att man uppfattar resterande matcher som mindre viktiga, även om det nu var kamp om bronsmedaljen som gällde igår. Fast det finns något speciellt med derbyn.
Jag är övertygad om att även om både Elfsborg och IFK Göteborg satt fast i mitten av tabellen med inget annat att spela om än segern i mötet så hade det smällt som det gjorde igår. För i ett derby gäller allt eller inget.
Och visst inledde di gule med rasande aggressivitet. Vi jagade framåt i det ösande regnet och gav ingen tyngd åt IFK:s hemmafördel i våra anfall. Detta dessutom utan att släppa det spel som är vårt och utan att släppa defensiven. IFK hade sina chanser i början men det var Elfsborg som såg starkast ut och redan i 21:a minuten fick Frick inlägget som han förvaltade till 0-1.
Sedan var det mest Elfsborg som kände medvind och IFK rev och slet i dom gulsvarta spelarna på ett sätt som borde resulterat i minst ett par varningar. IFK hamnade efter men vände snabbt varje gång dom fick bollen och hade det inte varit för att vårt defensiva spel var lika uppoffrande som anfallen var intensiva så kunde vi straffats tidigare än vad som blev.
I inledningen av andra halvlek började jag tro att det skulle kunna hända. Vi har inte vunnit borta mot IFK sedan 2003, vilket satt i perspektiv innebär att vi inte tagit tre poäng sedan vi spelade på Ryavallen och Anders Svensson fortfarande var kvar i Southhampton. Nu kunde det kanske faktiskt ske, tre gyllene poäng och en näsbränna på blåvitt.
Vad Jönsson höll på med när han höjde armen i närkampen det vet jag inte. Jag kan inte tänka mig att det hände av någon medveten anledning men det var likväl en klantighet och straffen var hård och omöjlig för Ellegaard att ta.
Efter det var det tungt i leran som började uppstå på planen. IFK spelade med ny energi och vi hamnade åter för långt ifrån varandra när vi jagade ny ledning. Det positiva var att Elfsborg trots detta inte spelade med svagare brinnande låga. Vi jagade framåt men missade en del passningar och hamnade som sagt för långt ifrån varandra så IFK kunde bryta och vi tvingades ta tillbaka bollen för att börja om.
Intentionen och viljan fanns där fortfarande och med kombinationen av Jebalis teknik, Claessons spelbygge och Fricks genombrytningar kunde vi återta ledningen i 75:e. Det var vår match igen och kampen över hela planen var så hård som endast förekommer under derbyn.
2-2 i 84:e smällde till som en hammare på en oskyddad tumme och trots en desperat slutforcering med hela laget, inklusive Ellegaard, uppe vid fasta situationer så gick det inte. Vår radda med matcher utan seger i Göteborg blev aningen längre och det blir ingen bronsmedalj för oss i år. Det är surt men vårt spel och vår match var alldeles för bra för att jag skall vara besviken på så mycket mer än just resultatet.
Vi skall ta med oss allt det vi gjorde bra igår precis som allt annat vi gjort bra det här året för gör vi det tror jag att vi nästa år äntligen kan krita 3 poäng efter bortamatchen mot IFK.
