Krönika: Stå upp för varandra

Krönika: Stå upp för varandra

Ställ dig upp. Vilken fotobollsklubb du än håller kär, i vilken del av Sverige du än bor. Från sittplats till familjeläktaren, från fotbollsfanatiker till klackindoktrinerad – ställ er upp.

Först minskade de AIK:s ståplats – och jag höll tyst, för jag var inte gnagare.
 
Fotbollsallsvenskan är inne på sin fjärde omgång. Mer än en kvarts miljon människor har på en knapp månad besökt olika fotbollsarenor i Allsvenskan. Hittills har det inte resulterat i någon s.k. ”läktarskandal”. Ändå har polismyndigheten valt att reducera ståplatskapaciteten på Swedbank arena från 6000 till 4000, bortaläktaren har i samma veva kapats från 1900 till 1000 platser. Liknande straff har drabbat AIK, där Norra stå på Friends Arena har reducerats från 5500 till 4500 platser. Anledningen uppges vara ”brister i säkerheten”.

Vårtecken, det finns massvis av dem. Den första maskrosen kämpar sig upp igenom betongen. Björkar börjar blomma och gör livet till ett miniatyrhelvete för pollenallergiker. Parkbänkar blir åter en aktuell samlingsplats. Djurgår’n torskar sin premiär. Fotbollssupportrar blir kritiserade av etablissemanget, vilket leder till att den numera årliga debatten kring supporterkultur får nytt liv.

Debatten angående fotbollsrelaterat våld och supporterskulturens mörka baksida har varit ett hett samtalsämne i dagarna. Trots en väldigt, väldigt, väldigt lugn säsongsinledning. Krönikörer har skrivit om handgranater och våldskultur. Maskulinitetsnormen och supportrars språkbruk har ifrågasatts. Viss kritik har varit befogad, annan känts verklighetsfrånvänd. Kritikens kulmen nåddes igår (söndag, 19:e april), under P1:s debatts program ”Hur mycket våld tål svensk fotboll?”.

Som lyssnare kände jag att programmet höll en väldigt ojämn nivå. Alltifrån Thomas Bodströms utspel om 51%-regeln till Björn Erikssons huliganutredning var på agendan. Jag skulle kunna skriva en helt skild, fristående, krönika om just detta debattprogram. Men det gör jag inte. Istället vill jag ta upp komikern Moa Svans stand-up, som hon framrörde i programmet.

Sedan minskade de Malmös ståplats – och jag höll tyst, för jag var inte himmelsblå.

Svan har lyckats med en spaning. En jävligt träffsäker spaning. Hon menar att fotbollssupportrar är jäääääääääääävligt lättkränkta. Någonting hon absolut inte är ensam om att tycka – hon får stöd av b.la. mig. Fotbollssupportrar som släkte är kanske de mest griniga, gnälliga och lättkränkta skaran människor jag någonsin stött på. Jag är själv sådan. Parollen ”högt i tak – men inte när det gäller mig eller mitt fotbollslag” är någonting som definitivt beskriver en aktiv fotbollsupporter väl. Det som ofta förbises är relevanta följdfrågor. Varför är fotbollssupportrar så pass lättkränkta? Varför är det så att vi går i taket när Polisen väljer att reducera vår ståplats?

Svaret gavs i samma program. Aage Randmann, forskare, doktorand och universitetslektor vid Idrottsvetenskapliga institutionen vid Malmö universitet formulerade ett galant svar senare i programmet – nämligen att fotbollsarenor är en av de få platser där människor får agera ut sitt känsloliv i dagens samhälle. Oavsett om det är sorg, glädje, ilska, likgiltighet eller vemod är fotbollsarenor en av de få platserna som är känslomässigt fredade. Vem du än är, varifrån du än kommer, oavsett bakgrund kan du alltid gå in på en fotbollsarena och känna. Detta blir naturligtvis väldigt privat. Känslor har oftast den tendensen, att snabbt gå från personligt till privat.

Extra intressant blir detta utifall om en väger in aspekten supporterskap som identitetsmarkör och livsstil. Nästan uteslutande alla aktiva supportrar ser sitt engagemang, sin drivkraft, som någonting positivt. Övergången mellan det personliga till det privata blir således det som håller deras engagemang levande. Den närmaste jämförelsen kan en hitta i religion och gudsbild – det tar upp en del av ens person. Det bränns fast, inne hos en, och supporterskapet blir ett personlighetsdrag. En är lång, brunhårig, snäll, har ett stort rättspatos och är fotbollssupporter. Det sistanämnda blir lika självklart som det tidigare.

Därför kan reaktionerna också bli starka. När någon, eller några, inkräktar på det som anses vara det ”allra heligaste” – för vissa människor Gud, för andra människor den politiska kampen, för fotbollssupportrana läktarkulturen – blir en, grinig, gnällig och lättkränkt.

Sedan minskade de Hammarbys ståplats – och jag höll tyst, för jag var inte bajare.

Det är platsen jag, och antagligen du, fostrades på. Det är inte bara platsen jag har gråtit, älskat, hatat, skrikit, svurit, tomt tystats och likgiltigt stått på. Ståplats är allt ovanstående, men så pass mycket mer.

Ståplats är där du fick dina första minnen. Där bekantskaper av en händelse förvandlades till vänskaper. Där högt i tak blandades med nolltolerans. Där sånger skriks. Där banderoller hänger. Där tusentals människor tillsammans, ur absolut ingenting, lyckas skapa någonting.

Det är vad som gör oss unika. Ståplats är det som är vår fjäder i hatten. Där du oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och politiska åsikter är välkommen. Där du kan ställa dig och för en kort, flyktig, stund bara känna. Ibland känner du hopplöshet, skam och sången förvandlas snarare till avgrundsvrål. Ibland känner du framtidstro, glädje och sången förvandlas till euforiska skrik.

Oavsett vad du kommer känna för dagen är just denna detalj viktig – att du får möjlighet att känna den. Ibland känns det som en nödvändighet utifall livet skall vara uthärdligt. Att få möjlighet att få utlopp för allt som legat och pyrt. Att tillsammans med andra människor åstadkomma någonting.

Denna nödvändighet är nu hotad.   

Sedan minskade de vår ståplats – och det fanns ingen kvar att föra vår talan.

Vad har du och jag gemensamt med en arbetarson från Malmö? Vad har du och jag gemensamt med en trettioårig yogainstruktör från Södermalm? Vad har du och jag gemensamt med en priviligierad göteborgare som vuxit upp med silversked i mun? Ståplats. Vi har alla ståplats gemensamt.

I ett land där det är mer regel än undantag att engagera sig i ett fotbollslag från ett annat land är vi den sista bastionen av fotbollsälskare som vill skapa någonting. Den sista skaran människor som genom vårt känsloliv lyckas se någonting mer än två urusla fotbollslag. Trots mediokert spel, trots allmänhetens skepsis, trots att det egentligen är lättare att engagera sig i ett europeiskt lag och uppleva mer kvalitativ fotboll står vi kvar. Fast beslutna att skapa någonting ur ingenting.

Ställ dig upp. Vilken fotobollsklubb du än håller kär, i vilken del av Sverige du än bor. Från sittplats till familjeläktaren, från fotbollsfanatiker till klackindoktrinerad – ställ er upp.

Polismyndigheten har tydligt markerat. Det är nu dags för oss, vi supportrar av alla lag, att agera.

Visa att vi inte låter någon ta vår fristad ifrån oss.

AMAR JAŠAREVIC2015-04-21 11:00:00

Fler artiklar om Djurgården