Krönika: Sviten fortsätter
"Vi är fortfarande obesegrade på hemmaplan i år, faktiskt bara en enda förlust hittills."
Påsk i min familj har väldigt ofta handlat om födelsedagar. Detta för att i stort sätt hela min familj fyller år under perioden januari fram till och med maj. Sålunda har det blivit så att många födelsedagen firas runt påsk eftersom alla ändå samlas då, det är helt enkelt praktiskt.
Personligen har jag flera gånger fyllt år just på påskafton och därmed ätit många påskvarianter av födelsedagstårtor.
Påskafton i år ägnades främst åt att fira min dotters 1-årsdag och min brorsons 10-årsdag. Långbord i trädgården, tårta och nästan hela familjen på plats (vilket är omkring 30 personer). Detta var dessutom påskhelgens andra kalas eftersom långfredagen riktades in på att fira min mors 70-årsdag.
Sålunda, mitt i allt, fanns inte tid nog att beskåda den nog så viktiga bortamatchen mot Östersund. Inte minst för att den inte var riktigt lika viktig för alla närvarande.
Med detta vill jag inte på något sätt påstå att matchen inte fick någon uppmärksamhet alls. Det förekom ett antal förstulna blickar ner i telefonen för att se resultatet och visst rusade väl min far in då och då för att stjäla till sig några sekunder av Tv-sändningen när telefonen rapporterade mål. Det dämpade intresset var blott fernissa.
Och visst var det en match som var värd att hålla koll på. Levi visade åter varför han var en lyckad värvning och placerade en kanonkula i målet i 22: a. Det var vår match att vinna mot ett Östersund som fortfarande försöker hitta slagkraften man förlorat tack vare försäljningar av nyckelspelare.
Målet i baken var en rejäl felkalkylering av bollens bana men än mer frustrerande var att vi inte lyckades komma fram till ytterligare mål fastän halvtimmen återstod vid kvitteringen.
En av mina bröder frågade mig strax efter slutsignal hur det kändes med oavgjort och jag förvånade honom med att uttrycka hur illa det kändes. 2018 hade jag varit lycklig över oavgjort mot Östersund men det Elfsborg som deltar i Allsvenskan i år är något annat än det vilsna och taffliga lag som med nöd och näppe höll sig kvar i serien och i år blir jag besviken när vi tappar ledningen, speciellt på det sättet.
Med detta i färskt minne var det då igår dags för hemmamatch mot Örebro. Ett nytt tillfälle att visa hur mycket bättre vi är i år och, ännu viktigare, en möjlighet att dels ta den andra hemmasegern och dels fortsätta sviten av att vara obesegrade i Borås.
Det oroande inför matchen var för mig att Örebro känns slagkraftigare i år än någonsin förut och dessutom har den spelare som dom senaste gångerna räddat poäng för oss mot just detta lag gått över till dom.
Lyckligtvis var det redan från början inget snack om vilket lag som hade hemmafördelen. Vårt spel var väl organiserat över hela planen och det defensiva samarbetet var bitvis rena konstverket. Det märks så tydligt att spelarna i Elfsborg vill samarbeta. Laget går före jaget och man uppmuntrar varandra. Borta var dom uppgivna blickarna och den frustrerade ilskan som infekterade och splittrade under tidigare säsonger. Spelet fungerade och visst tog vi ledingen redan i 4: e minuten (när gjorde vi det senast?).
Och vem var det som kämpade in målet, Samuel Holmén, återvändaren som haft det lite motigt men som nu går från klarhet till klarhet och dessutom till att bli tvåmålsskytt (det andra betydligt snyggare än det första).
Örebro tog god vara på tillfällena när dom fick bollen och kämpade sig nära flera gånger men vår defensiv höll tätt, vid ett tillfälle bara med en tåspets men Strandberg förnekades ändå målet. Det måste sägas att vår försvarslinje är riktiga klippor samtliga.
Cibicki, som aldrig tycks sluta springa, fick visa klass med sitt avslut till 3 – 0 och i andra glänste Hümmet med en vändning på en femöring och avslut till 4 – 0 ur nästan omöjligt läge.
Som påpekat har Örebro vässat sitt spel och fått samman gruppen till ett farligt vapen och visade en oerhörd styrka när dom inte bara kämpade på i kraftigt underläge utan också reducera två gånger. Jag var lugn när vi gjort vårt fjärde mål men blev alltmer stressad ju längre matchen led. Plötsligt rädd för att vi skulle tappa vad som verkade vara en säker seger bara minuterna innan.
Det skall sägas att det täta samarbete i Elfsborg luckrades upp en del när Örebro fick vind under skorna men vi gav inte upp, bitvis blev vi till och med bättre.
Simon Olsson, till exempel, har inlett säsongen lite svajigt. Många passningar har skickats iväg för svagt och alltför ofta har han tagit en dragning för mycket och sedan tappat bollen till förvarande motståndare. Det har sett slarvigt ut och som om han försökt göra mer än han förmår. I andra halvlek växlade han upp och plötsligt kunde han knappt göra fel även om han hade försökt. Det fanns så många strålande brytningar och bollstölder i andra halvlek att det skulle bli tjatigt att ta upp alla.
Bara ännu ett skäl till varför det hade varit fruktansvärt att tappa matchen. Men det gjorde vi inte. Det stannade på 4 – 2 till oss och vi är fortfarande obesegrade på hemmaplan i år, faktiskt bara en enda förlust hittills.
Nu är det Sirius på bortaplan som gäller, vad sägs om att ta årets första bortaseger i Uppsala.
PS
Det är imponerande hur snabbt dom nya spelarna har kommit in i laget och på allvar kunnat börja bidra i spelet, det är inte något som vi varit bortskämda med på senare år. Jag vet att det fortfarande är väldigt tidigt på säsongen men vissa av dom tongivande spelarna är bara inlånade och jag hoppas att ledningen för Elfsborg redan nu börjat jobba på att säkra kapital för att köpa loss dom, allt annat känns just nu som en felsatsning.
