Krönika: 'Syndabocken var mättnad'
Snart är året 2013 slut. Elfsborg säsong likaså. Kvar återstår två matcher i Europa League. Matcher endast de mest inbitna elfsborgssupportrarna bryr sig om. De flesta har övergivet fiaskosäsongen och längtar istället efter utlovad nystart. Frågan är vem som bär skulden för 2013:s undermåliga prestationer? Och om inte vem, så varför har Elfsborg inte gått att känna igen från tidigare år?
Året började så exalterande. 4:e januari presenterade klubbledningen första prestigevärvningen. Från Bundesliga-klubben Hannover hade Stefan Andreasson värvat norske landslagsmittfältaren Henning Hauger. Några veckor senare var det ny presskonferens och då kom bomben. “AIK:aren” Mohammed Bangura hade lånats in från Celtic. Fotbollsfebern steg lika mycket i Borås som gallfebern i Solna. Hauger och Bangura tillsammans med redan klara Tom Söderberg skulle utgöra tre tunga värvningar. Det var en ambitiös satsning mot nytt guld och europaspel.
Bortskyfflade från klubben blev bl.a. dubbla guldhjälten Andreas Augustsson och otursförföljda Amadou Jawo. Oscar Hiljemark såldes för fina pengar till PSV Eindhoven. Det var ingen som egentligen led. IFE hade fått behålla Niklas Hult samt värvat meriterat. Dessvärre skulle de namnkunniga nyförvärven floppa. Mohammed Bangura gjorde inga poäng, Tom Söderberg försvarade tappert, men beklagligt och skador förstörde Henning Haugers säsong. Då var det lätt att sakna Oscar Hiljemark som istället kamperade i Holland med Mark van Bommel och Kevin Strootman. Det gick att gräma sig över att Amadou Jawo var utlånad eftersom han gjorde succé i Djurgården. Dessutom saknade elfsborgsförsvaret pådrivaren och ledaren Andreas “Kapten Blod” Augustsson. Men spelarmaterialet var aldrig problemet.
Det går inte klandra ledningen för talangen de tryckte in i årets trupp. Däremot för vad man fått ut. Jörgen Lennartsson hängdes och rättmätigen så. Han lyckades inte få ut önskvärda resultat ur Allsvenskans tyngsta trupp. Guldet till trots - framgångarna i en toppklubb ska avlösa varandra. När ett aspirerande guldlag både förlorar och spelar dåligt måste någonting ske. Sjätteplatsen duger inte. Debaclet var inte enbart Lennartssons fel. Flera spelare i laget såg mätta ut. Längtan efter ännu fler segrar fanns inte. En rimlig reaktion efter att många tagit två guld med klubben. Jag tror avsaknaden av motivation varit magplaskets främsta orsak. Dessutom har laget haft många skador vilket bidragit till förlorad kontinuitet. När nyförvärven dessutom inte levererade var haveriet ett faktum. I Allsvenskan slå motivation klass eftersom inget lags klass är tillräckligt mycket högre än de andra lagens.
2014 innebär ny tränare, nya idéer och ny motivation. Tiden är inne. Nu glömmer vi 2013.
