Krönika: Tack Elfsborg
"Tack för att hoppet är tillbaka"
Få gånger har jag varit med om att den sista matchen så tydligt illustrerar en hel säsong.
Första halvlek igår mot AIK var en av dom bästa vi spelat i år, och det är faktiskt att säga något. 2020 års Allsvenska har innehållit ett antal spektakulärt välspelade halvlekar av Elfsborg och det har inte bara fört upp oss i toppskiktet utan genomgående visat att det är där vi hör hemma och inte i mittens rike eller i botten.
Samtidigt har vi alldeles för ofta släppt in motståndarna i matchen istället för att gå in för nådastöten och det har kostat oss dyrt. Tidigare år hade det sannolikt lett oss till en rad förluster men den skicklighet vi ändå visat har låtit oss hålla det till oavgjort detta trots oförmågan att stänga matcher genom att sätta fler än två mål (vilket vi endast gjort i fem matcher).
Gårdagens match var ett typexempel på det här. I första halvlek var vi oslagbara. AIK hade ett avslut på hela halvleken, ett välriktat och farligt sådant men ändå bara ett enda och i övrigt lyckades dom inte ta sig förbi vår defensiv. Vi å andra sidan stormade fram över planen och hotade gång efter annan. I denna precis som i alldeles för många matcher missade vi målet eller fick till alldeles för svaga avslut som kunde räddas (plus att Janosevic lyckades med några monsterräddningar). Men målen vi gjorde borde båda två vara kandidater får årets mål. Rasmus Alms avslut var en konstnärlig placering och Simon Olsons var en av dom värsta missilerna jag sett på Borås Arena. Ärligt talat borde en eloge lyftas till tillverkarna av nätet i målen för att det inte slets itu av trycket.
Vi var oslagbara i första halvlek. I andra höjdes gästernas desperation och vi slappnade av. Vi höll dom borta från spelmål men släppte till det som är deras styrka med andra ord fasta situationer och det räckte till för att dom skulle få till en kvittering. Precis i slutet borde dock två röda kort delats ut till AIK när två spelare, däribland Sebastian Larsson i en medvetet spelförstörande handling, spelade en andra boll i planen. Att påstå att det skulle varit något annat än ett medvetet fusk är bara dumheter eftersom bollen två gånger av AIK:are spelades mot det egna målet från vår planhalva och det var ett stort misstag av domare Klitte att inte bestraffa det, strunt samma att det bara var minuten kvar av sista matchen. Framförallt som vi hade en enorm möjlighet att avgöra matchen i det anfallet.
Inget att göra åt nu och hade vi lyckats få till ytterligare mål tidigare eller hållit dom borta från dom fasta situationerna så skulle det inte ha haft den betydelsen. Och där är ytterligare ett exempel för nästan hela säsongen. Vi har haft svårt att göra mål på i övrigt briljanta anfall och därför inte lyckats stänga mer än en match. Å andra sidan stängde vi den rejält när vi slog Mjällby borta med 0-5.
Detta om gårdagens match. Precis vid slutsignalen kändes det lite rumphugget att inte få vinna den sista matchen och kanske kan det missnöjet ses i min text precis som den funnits tydlig i många andra krönikor. Detta skall dock inte missuppfattas som att jag är missnöjd med säsongen för det är jag inte. Det finns en frustration hos mig för att jag tror att vi kunde nåt ännu längre men som helhet är jag ändå otroligt nöjd. Vi slutade som två:a i tabellen. Vem kunde tro det innan det hela drog igång? Jag hoppas alltid på guld och det fanns hopp innan säsongen startade jag skulle ljuga om jag verkligen vågade hoppas helhjärtat. Vi fick frågan för ett tag sedan här på sidan var vi trodde att vi skulle sluta och ingen vågade tro att vi skulle sluta som näst bäst i Sverige. Ingen vågade i alla fall skriva det. Men nu är det klart. Vi tog det stora silvret och vad mera är så förtjänade vi det (vilket man inte riktigt kan säga om guldet 2012 men det är en annan diskussion).
Så låt oss titta lite på vad vi lyckades med i år.
Vi spelade rekordmånga oavgjorda matcher. Jag vet att jag återkommer till det igen men det går inte att undvika. Hälften av våra spelade matcher i år slutade oavgjort vilket är två steg förbi det tidigare rekordet i Allsvenskan. Det är nästan jämt fördelat på borta och hemmaplan med en mer hemma.
Vi förlorade endast tre matcher. Tre(!). När hände det senast? Det är otroligt starkt och det är bäst i Allsvenskan. Malmö FF till exempel förlorade fyra. Det bör kanske också påpekas att samtliga våra förluster var på plastgräs.
Vi slog IFK Göteborg i Göteborg vilket vi inte gjort sedan 2003.
Vi höll kvar bortaspöket för Örebro på Borås Arena.
Vi slog Malmö FF på Borås Arena för första gången sedan 2012.
Vi besegrade Mjällby på Listerlandet för första gången sedan 2012 (med årets största segersiffror)
Vi slog AIK på Friends Arena för första gången någonsin i Allsvenskan.
Vi tappade bollkonstnären Jesper Karlsson men andra har tagit ansvaret och visat att vi har flera skickliga spelare. Var hade vi varit utan spelare som Rasmus Alm, Simon Olsson, Per Frick, Tim Rönning, Joseph Okumu, Johan Larsson, Gustav Henriksson, Rami Kaib, Samuel Holmén, Jeppe Okkels, Simon Strand, Frederik Holst, Leo Väisänen, Sivert Heltne Nielsen, Robert Gojani, Jacob Ondrejka, Marokhy Ndione, Isaac Prince Kouame med flera. Vi har fortfarande en stark trupp och med Jimmy Thelins ledarskap och spelidé finns det all anledning att ha ett enormt hopp för framtiden.
Tack för i år Elfsborg. Tack för det stora silvret. Tack för Europaplatsen.
Tack för att hoppet är tillbaka.
PS
Egentligen är det dumt att detta hamnar i ett PS men jag tycker hur som helst att det måste nämnas. I år spelade Elfsborgs damlag sin första säsong och gjorde det med den äran. Den klaraste seriesegern jag någonsin hört talas om och dessutom med förkrossande överlägsenhet rakt igenom. När man vinner matcher med 12-0 eller 15-0 så är man överlägsen och jag ser oerhört mycket fram mot nästa säsong med dessa mästare. Tack för ert arbete. Och tack för att ni gör oss ännu stoltare över att vara gulsvarta. Framåt Elfsborg!
