Krönika: Tack för i år Elfsborg
"Jag har mer hopp nu än jag hade innan säsongen drog igång."
Då var det november igen då. Vintern har redan gjort sin ankomst känd genom snöfall har och var och genom frostade rutor på bilen när man har bråttom. Det innebär också att Allsvenskan har gjort sitt för att underhålla och frustrera oss för i år och min sammantagna bild av Elfsborgs 2016 är att det i slutändan både blev bättre och sämre än vad man kunde ha hoppats på. Vi vann inte guldet och det är ju alltid något av en besvikelse även om det knappast var realistiskt att tro på en sådan framgång. Det här var en säsong som skulle ägnas åt att bygga upp Elfsborg 2.0 för att kanske redan nästa år kunna leverera ett mer gyllene resultat.
Sett till hur det verkade gå för någon månad sedan får man ändå säga att tabellplats 5 är nog så acceptabel och vi följer faktiskt vår tradition i att nå topp 5 vilket vi gjort nästan varje år det senaste decenniet.
Säsongen 2016 har vi släppt in 38 mål vilket naturligtvis är några för många men sett till hur det varit för övriga klubbar placerar det oss bara på 13:e plats, med andra ord har alltså 12 andra lag släppt in fler mål. Så långt ser det ganska bra ut.
Ser vi till gjorda mål har vi lyckats sätta hela 58 kassar och det är, sett till grundförutsättningen att bygga ett nytt lag, klart imponerande. Bara Norrköping och Malmö FF gjorde fler mål än Elfsborg säsongen 2016 och vinnarna av SM-guldet satte bara 2 fler än vi.
Ändå slutade vi på 5:e plats och höll ett tag på att hamna än lägre.
Varför?
Jo, för att vi, trots att vi har dundrat in mål och många gånger spelat rent bländande fotboll, inte lyckats göra tillräckligt många avgörande mål. Vi har alternerat vinster med förluster och oavgjorda matcher genom hela säsongen och därmed inte kunna bygga upp poäng som dom ovan oss i tabellen. När vi förlorat matcher har det nästan varje gång hamnat om uddamål som försmädligt ramlat, ofta för att vi haft marginalerna mot oss. Sålunda har den här säsongen haft gott om tillfällen att träna oss i att aldrig släppa det defensiva ansvaret trots offensiva satsningar och på det hela taget har utvecklingen mot att kunna äga hela planen varit imponerande.
Igår, i halvtaskigt novemberväder, spelades årets sista match med Örebro som motståndare och det var en match som vi bara skulle vinna. Dels var det viktigt att få avsluta med en positiv känsla och dels är Örebro ett lag som vi av tradition alltid besegrar på hemmaplan.
Elfsborg gick ut fulla av energi och visade upp stor rörlighet, inte minst i fasta situationer där stillastående bolltittade annars har en tendens att hemsöka spelet.
Samarbetet i anfallen, kortpassningsspelet som alltid varit Elfsborgs adelsmärke, var smidigt och vackert som flödande vatten. Per Frick inte minst visade under hela sin tid på planen upp sin vilja och förmåga att löpa sig till lägen utan att dämpas av att vara alltför bufflig. Snarare var det han som utsattes för en bufflighet när Almebäck stämplade honom i bröstet. Troligen var detta inte meningen och kanske var det röda kortet i hårdaste laget men det var en klantighet v Almebäck och det kunde ha gjort allvarlig skada om han träffat högre varför det heller inte var felaktigt att han visades ut.
Som ett resultat gavs vi möjligheten att under en dryg halvlek bevisa att vi kunde förvalta ett numerärt överläge. Och det började faktiskt bra.
Fantasin och anfallsviljan fanns kvar i andra halvlek och ledde fram till att Lundevall kunde sätta 1-0 i 54:e minuten och sedan också till 2-0 i 69:e.
Det var Elfsborgs match och vi malde ner det svartvita motståndet som sällan kom högre än mittlinjen. Men Örebro gav sig inte och när Gerzic i 81:a minuten avslutade en bit utifrån hade Ellegaard inte minsta chans att ta bollen. Reduceringsenergin lyfte Örebro och slutet var en hård kamp lagen emellan. Alldeles för hård kamp för att det skall kunna ses som en fullgod utnyttjan av det numerära överläget. Men segern var säkrad och vi får gå till vila som vinnare.
I år har det varit en tydlig fokus på samarbetet i laget och samtliga spelare som fått gott om speltid har varit starkt bidragande. I anfallen har Viktor Claesson varit en härförare med Simon Lundevall, Viktor Prodell och inte minst Issam Jebali som sina slipade krigare. Vi har all potential i världen att gå för guldet 2017 med ett enda oroande litet aber.
Vi kommer inte ha Claesson nästa år. Antingen går han innan säsongen eller till sommaren och det är rätt tid för honom att göra det. Claesson är en fantastisk fotbollsspelare som behöver få ta ytterligare steg ute i Europa för att om några år komma tillbaka till oss och plocka ett par SM-guld till innan han lägger skorna på hyllan. Elfsborg gör klokt att vänta in dom rätta buden då allt under 15 miljoner känns billigt och allt under 10 som rena förolämpningen.
Men den lucka som lämnas efter Claesson som motor och spelbyggare är inte lätt att fylla och det sätter ett tungt ansvar på alla som blir kvar. Det är ett aber men jag tror, jag är övertygad, om att vi löser det. Det finns oerhörda mängder talang i laget och vi har nya stjärnor att tända på fotbollshimlen. Jag har mer hopp nu än jag hade innan säsongen drog igång.
Så innan vi går in i hockeymörkret vill jag avsluta med att säga: Tack för i år Elfsborg, nästa år tar vi guldet.