Krönika: Thelins reaktion säger allt
"En signal om att svackan kanske är över"
För en fotbollsälskare är få saker så förlösande som ett ledningsmål i slutminuterna. Och samtidigt är det omvända lika sant för få saker är så sänkande. Inte minst efter en sådan match som den som spelades igår.
Det råder ingen som helst tvivel om att det var Halmstad som hade initiativet i första halvlek. Vi kämpade oss fram ett par gånger men var aldrig ens nära att få till ett avslut. Hemmalaget däremot var framme ett antal gånger och det var endast några millimeter som räddade oss från att ligga under efter den spektakulära ribbträffen i första halvlek.
Elfsborg imponerade inte alls. Visst, det var inte den vanligaste kombinationen av spelare och sannolikt blev det en störning att Johan Larsson inte kunde spela men det var inte så att det inte fanns erfarna och drivande spelare på planen. Det kan heller knappast vara så att samtliga spelare inte visste om betydelsen av matchen. Ja, vi skall ta varje match för sig och inte fundera för mycket på nästa och tabellen men det kan väl knappast innebära att man till synes skall verka mer eller mindre närvarande.
Första halvlek igår var, i brist på bättre ord, en travesti. Något som gav sig ut för att vara en halv fotbollsmatch spelad av ett lag med en verklig chans att vinna SM-guld men som mer var en samling spelare som knappt insett att dom spelar i samma lag.
Jag överdriver för komisk, och lätt bitter, effekt men inte så mycket som jag skulle vilja önska. Vi spelade inte som ett lag. Vi hittade inte varandra och var inte samspelade nog att skicka iväg passningar innan löpande anfallare parkerat sig i offsideposition. Vi hamnade för långt ifrån varandra när inlägg skulle slås så att Halmstad lätt kunde försvara och vi hade rent skandalöst svårt att ta hand om både andra och tredjebollar.
Hemmalaget hade med lite mer tur på sin sida kunnat gå till vila i två eller tremålsledning och det hade varit helt och hållet förtjänt. Som lag var vi inte ens på planen i första halvlek.
Jag vet inte vad som sades i omklädningsrummet eller om något ens behövde sägas men det var annorlunda när andra halvlek drog igång. Jag skulle kanske inte gå så långt som att säg att det var ett anat lag som stegade ut på gräsplanen på Örjans vall men det kan definitivt slås fast att det var spelare som inte var nöjda med dom första fyrtiofem minuterna.
En långt ifrån perfekt halvlek följde. En där misstagen duggade tätt men samtidigt en där Elfsborg var mer på tårna. Där fler passningar hittade fram och där vi försvarade genom att gå in på kroppen på motståndarna och därigenom faktiskt stoppa deras anfall.
Långt ifrån perfekt men ändå natt och dag jämfört med första halvlek. Och visst kom där också det förlösande målet. En soloräd av Wolji Jalal Abdulai som läckert för oss och försmädligt för Halmstad passerade precis förbi handskarna på Marko Johansson.
Ett mål som inte bara innebar en seger och att vi håller oss kvar i racet om guldet utan också en signal om att svackan kanske är över. Den här segern var så oerhört viktig både för tabellen och för alla som håller på Elfsborg. Den som mot förmodan skulle tveka på det kan alltid ta och studera Thelins reaktion på målet. Sinnebilden av hur alla vi gulsvarta kände när bollen rasslade nätet igår.
PS
Till min stora besvikelse tvingades jag se den ena bengalen efter den andra tändas av maskerade människor på vår läktaravdelning. Hur länge skall detta obehindrat få fortgå?