Krönika: There´s no limit…HBK tillbaka på Solsidan!
Bestämde ju häromdagen att det inte skulle finnas några mirakel längre. Och så blev det. Halmstads BK är tillbaka där de hör hemma, i Allsvenskan. Men jag måste medge att det inte skedde riktigt som jag hade trott.
Även om jag höll på att bryta ihop av nervositet innan match när TV4 vevade gamla repriser på mirakelvändningar av Stor-Foppa, kommenterade av Lill-Foppa, där det kändes som en 3-0-ledning var något av det bräckligaste som finns, så trodde jag nog innerst inne på att det här skulle bli en ganska lugn tillställning. Ett HBK-mål första 20 kanske, som punkterade matchen som sedan skulle sluta 1-1. Men nä då. När Simon Weekend (kunde inte låta bli) krutade in 1-0 efter knappa halvtimmen så hade bollen både varit i Halmstads stolpe, ribba, dansat på mållinjen + att Giffarna hade bränt ett par jättechanser till. 0-1 i arslet och jag gick och gjorde som jag av någon anledning alltid gör vid jobbiga baklängesmål, som Fredde på Solsidan, högt och ljudligt. Och på den vägen fortsatte det tills att slutsiffrorna till slut kunde skrivas 4-3 till Sundsvall (6-4 till Halmstad totalt).
4-3. HBK släppte alltså för första gången i år in 4 mål i en match. Sundsvall gjorde precis så många mål som krävdes för att laget skulle vända på steken och rädda den allsvenska platsen. Problemet för Sundsvall var bara att man också släppte in 3. OK, jag vet att det inte döljer sig så stor dramatik bakom siffrorna så som matchen utvecklade sig. Sundsvall var aldrig riktigt nära. Men ändå. Målen trillade in en match som utvecklades sig till rena Vilda Västern-duellen och så fort man började känna sig aningens lugn så small det till igen. 4-3 till Sundsvall i 81:a minuten och kunde Värnamo göra tre mål på 5 minuter så... Nu blev det inte så, men det verkar liksom inte finnas några gränser längre!
För ett antal år sedan (fråga mig inte exakt när) kändes en 2-0 ledning som kassaskåpssäker. Nuförtiden är det inga problem för ”Dynamit-Harry” och gänget att dyrka upp en 4-0 ledning bara de rätta verktygen och rätt mängd sprängdeg finns. Kriminaliteten inom elitfotbollen har uppenbarligen ökat och i det här fallet är det en ganska kul utveckling. Så länge ens eget lag inte är inblandat vill säga.
Fast kvalspel måste vara det ultimata sättet att gå upp i Allsvenskan på. Så här i efterhand i alla fall. Fest, dramatik och hela Sverige engagerar sig i de två helt avgörande matcherna känns det som. Och jag slapp korka upp Marinella-flaskan eftersom villkoret för det var att BP skulle tappa poäng i Varberg samtidigt som HBK vann resten av sina matcher och tog direktplatsen. Tack, Halmstad. Tack!
Halmstads BK är i varje fall tillbaka i Allsvenskan där de hör hemma. Och det blir spännande att se hur de klarar utmaningen. Efter den mediokra avslutningen på serien tänkte jag att det här laget har ingenting i Allsvenskan att göra. Truppen kändes alldeles för tunn, vilket väl också bekräftas av Jens Gustafssons ovilja att göra tidiga byten i matcherna. Men nu är vi där och…eh…klart som f-n jag vill vara där!! Oavsett snacket som går ibland att det kanske är roligare att tillhöra toppen av Superettan och vinna mycket än att kämpa på nedre halvan av Allsvenskan, så vill man innerst inne alltid vara med högst upp. I finrummet. På Solsidan.
Och det roliga är att ”Dynamit-Harry” härjar inte bara i matcherna, han blandar sig i hela säsonger också. Ta till exempel det här med Östers IF. Öster var totalt överlägsna (i alla fall länge) i årets Superetta medan HBK hade det jobbigare och fick kämpa sig upp via kval. Den logiska slutsatsen är väl att Öster kommer väl rustade för Allsvenskan medan Halmstad får det ganska svårt? Men det finns ingen logik där heller. Nästa säsong kan det mycket väl vara så att det är HBK som ”får ihop det” medan Öster har det kämpigt. Och det är ju det som är så spännande. Ovissheten, att det inte finns någon logik eller garantier.
Och nu rullar det på med ”den galna säsongen”. Halmstad har en hel backlinje att signa upp och behöver förstärka laget inför återkomsten. Här finns en del bra spetskompetens som nog kan hålla för Allsvenskan också, men nästan halva startelvan har inte varit på den nivån innan och några av de som varit det har inte övertygat helt då. Truppen måste breddas som jag ser det. Vi kan inte vara så känsliga för skador och måste ha alternativ som kan komma in och förändra matcherna. Alternativt får de ”unga gardet” ta ett stort steg i utvecklingen men det känns ganska längsökt. Är man inte redo för inhopp i Superettan känns steget till Allsvenskan stort.
Med tanke på den ekonomiska situationen så lär väl klubben dammsuga marknaden efter Bosman-fall och där finns ganska många intressanta alternativ. Ber att få återkomma till det. Hur som helst är ”den galna säsongen” oerhört kul att följa med alla rykten som florerar. Och för att lyckas kanske Halmstad borde förstärka även på ledarsidan? Göra något helt galet. Ove Sundberg som sportchef, kanske? Vi är ju ändå tillbaka på Solsidan.
