Krönika: Une behöver inte kyssa klubbmärket för att bli min kapten
"Une Larsson sitter inte i intervjuer och bedyrar sin kärlek till klubben och han är långt ifrån den första att greppa mikrofonen framför Sofia efter en seger. Ändå kan jag inte tänka mig en större Järnkamin", skriver Gustaf Nilsson i en krönika om kaptensämnet.
Ibland kommer det nyförvärv som kysser klubbmärket innan de ens kritat på kontraktet. Presskonferens, tio på huvudet och en snabb puss framför kamerorna.
Det är ett X2000-tåg till att vinna fansens kärlek, även om just den gesten gjort att allt fler blir luttrade inför den moderna fotbollen. Men det är ändå en viss utopi som alla supportrar drömmer om. Att ens favoritspelare inte bara är jävligt bra utan brinner lika mycket för klubben som du.
"Spela som i våra drömmar".
Du som är redo att resa land och rike runt för att följa Djurgården. Spendera tid och pengar för möjligheten att se blåränderna hämta hem tre poäng på ett blåsigt Vångavallen i Trelleborg. Bara tanken på att det är mer än lönen som motiverar spelaren att spela för klubben.
Jacob Une Larsson kysser inga klubbmärken.
Han sitter inte i intervjuer och bedyrar sin kärlek till klubben och han är långt ifrån den första att greppa mikrofonen framför Sofia efter en seger. Ändå kan jag inte tänka mig en större Järnkamin.
När DIF förra året saknade en ytterback sedan Felix Beijmo drog till Tyskland fick Une Larsson ta den platsen. Även om det inte var hans naturliga position och även om han kanske var lagets bästa mittback (inget ont om Danielson och Olsson) accepterade han uppdraget. Utan ett minsta gnäll utåt.
I samma veva skrev han på ett nytt 3-årskontrakt trots att han skulle ha kunnat gå som Bosman i vinter och tjäna pengar. När han nyligen i en intervju med FotbollDirekt fick frågan om framtiden svarade han ärligt att utlandet inte är ointressant, men la också till: ”Jag skulle verkligen vara överlycklig om jag spelade hela karriären i Djurgården”. Så talar en kapten.
När Djurgården tar emot Sundsvall i den allsvenska premiären hoppas jag också att ”Jake” bär bindeln. Inte bara för hans ledaregenskaper på planen utan för att jag kan omöjligen tänka mig en bättre representant för Djurgården anno 2019.