Krönika: Upprepad succé trots allt
Johan Larsson behövde bara en chans
Så var det då äntligen dags igen. Allsvensk fotboll och dessutom inget mindre än El Västico för att återinviga vår säsong. Jag slog mig ner i soffan igår med dottern och hustrun intill mig med laddningen på topp. Det är inte mer än några veckor sedan som den senaste matchen spelades men det kändes som en evighet.
Sedan kunde jag inte låta bli att undra: Hur skulle backlinjen vara när Okumu sålts av? Hade lektionerna från dom första matcherna under säsongen och träningsmatcherna under EM-uppehållet tagits in för att få ett bättre resultat? Skulle vi nu exempelvis undvika att släppa in motståndare i matcher vi leder? Och skulle vi klara av att för andra året i rad besegra IFK Göteborg på deras hemmaplan?
Det började ärligt talat inget vidare. Första minuterna var det uppenbart att båda lagen kände på varandra, testade vägar och ställde frågor. Möjligen var Elfsborg något spetsigare i sin offensiv men utan att kunna hota. Det var IFK som fick till dom första farligheterna men Rönning var på tårna och räddade oss.
Tjugo minuter in och framåt var det i stort sett endast hemmalaget som lyckades med sitt spel. Intentionen var tydlig i Elfsborg men vi var inte samspelta nog att göra något mer än antyda ambition. Det är uppenbart att detta påverkar humöret hos di gule för det är en grinig halvlek där gula kort börjar delas ut.
Okumus ersättare Jarjué hade det speciellt tungt mot Sigþórsson som spelade runt honom gång efter annan. Jarjué såg osäker ut och hamnade efter vilket kändes ovanligt för honom. Visst, vi har inte sett honom i alltför många matcher ännu men nog har han spelat med mer pondus än det här och med betydligt bättre timing än han visade när han först (som det verkade åtminstone) tog en boll med handen och sedan rev ner Sigþórsson i straffområdet. Jag ogillar att klaga på enskilda spelare men det var klantigt gjort, å andra sidan lämnades han ensam att hantera en spelare som Sigþórsson och det är knappast en lätt uppgift.
Rönning å andra sidan gjorde en felfri insats när kastade sig och räddade Sanas straff i 32:a minuten. Mål där och det hade kunnat vara avgjort redan i första med tanke på hur tungt det såg ut. Strax efter det, i 39:e minuten, var första gången vi verkligen var nära att göra mål.
Första halvlek är IFK:s. Vi hade egentligen inte så mycket att komma med förutom Tim Rönning. Vi var inte med vare sig offensivt eller defensivt, inte i närheten av samspelta nog och hittade sällan varandra. Lägg där till att vi förlorade alldeles för många dueller och tappade andrabollar till höger och vänster. Allt sammantaget är det en grinig och inte särskilt väl spelad halvlek av Elfsborg.
Andra halvlek var betydligt bättre. Jag vet inte vad Thelin sade till spelarna under pausen men vad det än var så fungerade det på ett ypperligt sätt.
Det var inte samma plåga som strålade från di gule. Det var kampvilja istället för längtan efter bussen hem.
Timingen var fortfarande på det hela taget inte särskilt bra men vi kom fram i offensiven och vi försvarade för det mesta på ett mer distinkt och framgångsrikt sätt. Jarjué gick från potentiell syndabock till självsäker försvarare och fick dessutom betydligt mer uppbackning vilket drog ner hoten från hemmalaget till en mer normal nivå.
Sedan skall det inte stickas under stol med att vi hade marginalerna med oss mot slutet. Inte minst när IFK skickade upp Anestis för att delta i en hörna och skickade bollen över mål från en halvmeters håll.
Det kan hävdas att vi inte vann rättvist sett till matchbilden, jag är böjd att hålla med då IFK dominerade lejonparten av dom totalt 96 minuterna. Elfsborg har varit på andra sidan i det argumentet så jag förstår frustrationen. Det går dock inte att ignorera att det är målen som räknas i slutändan och hemmalaget hade gott om chanser som dom inte klarade av att förvalta. Till skillnad från Johan Larsson som bara behövde en.
Vad gäller mina frågor inför matchen: Backlinjen har tappat sin självklara general nu när Okumu inte längre är kvar men jag tror att det finns gott om potential till att skapa en ny form av mur med dom vi har, inte sämre men kanske mer beroende av flera spelare än tidigare. Vi förlorade inte och vi lyckades hålla 0:an i en match vi tagit ledningen i men huruvida vi kan fortsätta på det spåret få säsongen utvisa. Hur som helst så bådar det gott, inte minst för att vi var så underlägsna större delen av matchen. Slutligen lyckades vi upprepa vår succé från 2020 och besegra IFK i Göteborg. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det känns speciellt bra.
PS
Se till att ge Per Frick ett kontrakt som sträcker sig över resten av hans karriär. Om han vill vara kvar i klubben skall det inte vara något snack om den saken.
