Krönika: Vad, Varför, och Hur
I det kvalitetsprogram för utbyggnaden av en stadsdel i Göteborg som jag ansvarar för så försöker motivera alla våra gestaltningsprinciper genom att svara på tre frågor. Vad gör vi? Varför gör vi det? Hur gör vi det? Det är min uppfattning att det är arbetet med hur och varför som utgör arkitekturen. Det är där designen finns.
Det här är egentligen två olika texter jag jobbat med där jag halvvägs in insåg att båda texterna egentligen har samma fråga centralt. Vad gör vi, varför gör vi det, och hur gör vi det?
Frågeställningen går att applicera på det mesta i samhället.
Vad gör vi? Vi reser. Varför gör vi det? För att vi ska hälsa på farmor. Hur gör vi det? Vi åker buss.
Vad gör vi? Ett fönsterbleck. Varför gör vi det? För att vattnet ska rinna ut från fasaden och inte in i väggen genom skarven där det kan ge upphov till vattenskador. Hur gör vi det? Vi lutar det 15 grader så att vattnet rinner bort från fasaden.
Vad gör vi? Vi satsar på unga spelare som kan utvecklas till bra spelare. Varför gör vi det? För att det är ett bra sätt att bygga ekonomi och vi har inte råd att värva färdiga spelare. Hur gör vi det? Vi låter våra unga spelare sitta på bänken och se och lära när trötta veteraner springer omkring med småskavanker på plan…?
Vad, varför, hur är en ganska enkelt process att följa. Den är långt ifrån idiotsäker, men jobbar du iterativt med den och utvecklas dina svar på “varför” och “hur” så rör du dig sakta men säkert i rätt riktning.
Om det visar sig att bussen inte stannar hos farmor så kan vi säga att vi cyklar dit istället. Om det ändå läcker in vatten i skarven kan vi sätta en klack framför skarven för att skydda den, och om de unga spelarna inte lär sig något från bänken kan vi prova att spela dem istället.
Eller så kan vi börja om från noll. Om bussen inte stannar hos farmor kan vi säga att vi åker till mormor istället. Om det fortfarande läcker in vatten i fönstret kan vi säga att vi inte ska ha ett fönster där och mura igen väggen, och om de unga spelarna inte lär sig något på bänken så kan säga att unga spelare är bortskämda slynglar, vi ska satsa på erfarenhet istället.
Kanske funkar det.
Kanske var du på väg till farmor för att hon fyller år och du skulle fira henne. Kanske hade du ett fönster där för att du köpte tomten för sin havsutsikt och nu finns det ingen poäng i att ha huset där alls utan utsikten. Kanske valde du att satsa på unga spelare för att du inte hade råd med erfarenhet.
Jobbar vi itterativt med processen så kan vi uppdatera frågeställningen när vi ser att det inte fungerar. Ibland måste vi ändra hur vi gör saker för att uppnå målet, ibland måste vi förtydliga målet för att kunna avgöra hur vi kan nå det.
Under våren har i alla fall jag sett ganska tydliga exempel på IFK Göteborg har svårt att jobba efter den processen på ett tillfredsställande sätt. Det gäller både sportsligt som i organisationen runt sporten. Låt oss börja med den frågan som uppstod senast.
Matchställen.
“Matchen mot Mjällby 21 maj på Gamla Ullevi kommer att bli något extra. Då knyter vi ännu starkare band till Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias barnsjukhus. Det blir insamling, vi uppmärksammar Insamlingsstiftelsens fantastiska arbete – och vi spelar i en unik matchtröja.”
Så skriver IFK Göteborg på sin hemsida i samband med att de lanserar nämnda matchtröja.
Ett initiativ som är hedervärt på många sätt, och som många nog är beredda att ställa sig bakom. Den här texten ska inte ses som kritik mot initiativet i sig, eller ens att det kategoriskt fel att ta fram specialtröjor för att uppmärksamma initiativ som går i linje med föreningens värdegrund. Vad och varför är helt rätt. Vad, en specialtröja. Varför, för en insamling och uppmärsammande av en välgörande stiftelse.
Hur gör man det? Det är här problemet ligger, och det är inte ett isolerat problem, utan bara den sista delen i en ganska lång process med oroväckande implikationer.
Tröjan strider mot den policy/riktlinjer för matchdräkter som togs fram och röstade igenom av årsmötet 2019.
Det här är egentligen resultatet av en längre tids diskussioner fram och tillbaka som egentligen började redan runt 2011 (om inte mitt minne sviker mig helt) när Blåvitt slog på stort och skulle claima Rosa som vår bortafärg. Föreningen släppte ett rosa bortaställ med svarta byxor, och för att marknadsföra det spelades vårens alla bortamatcher i det rosa stället. Matcher mot Häcken och AIK, där den Blåvita hemmatröjan var fullt spelbar. Kritiken blev stor och Blåvitt fick pudla. Ganska snabbt gick man tillbaka till att spela med det Blåvita stället där så var möjligt.
Men matchtröjan fortsatte att experimenteras med. När Kappa klev in som sponsor blev ränderna väldigt breda, ryggen helt vit, och den blå färgen blev väldigt ljus. Det hette att det var “rätt” blå nyans. En sanning med modifikation. Färgen var samma som Göteborgs stad använder i den moderna stadsskölden, men bortsett från att Blåvitts klubbemblem baseras på Göteborgs stadssköld så finns ingen historisk koppling mellan den nyansen av blått och Blåvitt. Tvärt om visade det sig vara samma nyans av Blå som Malmö FF använder i sitt klubbemblem.
Det hela slutade med att några medlemmar tröttnade på cirkusen och lade fram en motion om att förtydliga hur matchstället för IFK Göteborg ska se ut.
Det i sin tur blev en arbetsgrupp och ledde till ett arbete som blev betydligt större än bara ett förtydligande om Blåvitts matchtröjor.
Resultatet blev en policy för Blåvitts matchdräkt, att föreningen definierade vilken färg som var IFK Blå, och att klubbemblemet uppdaterades med den nya IFK Blå färgen (man tog även bort den blå outline på I F K bokstäverna som varit tidigare).
Den nya policyn röstades igenom av årsmötet, och nu var det en gång för alla klargjort vilka färger Blåvitt skulle spela i.
Eller så kunde man tro.
Det visade sig ganska snabbt att policyn var lite mer begränsande än den kanske hade för avsikt att vara. Definitionen av hemmatröjan och att den ska användas i den mån möjligt var i alla fall inledningsvis inget någon motsatte sig, och med paragrafen om att specialtröjor fick användas i Svenska Cupen och Europa så kunde Blåvitt spela i helblå och helvita försäsongströjor 2020 t ex.
Problemet var snarare delen om bortatröjor där policyn slog fast att bortatröjorna skulle vara i någon av de tre färgerna från klubbemblemet. Blått, vitt eller gult.
Inget problem i sig, men tävlingsbestämmelserna för Allsvenskan säger samtidigt att bortatröjorna inte får vara i samma färger som hemmatröjorna, och för lag som Blåvitt, eller BP, som spelar i randiga tröjor innebär detta att det blir två färger som förbjuds från bortatröjan. Blåvitt får alltså inte ha ett bortaställ i blått eller vitt. Vilket bara lämnar gult kvar. Att Malmö som spelar i ljusblå tröjor med vita byxor får ha helvita och eller helblå bortställ kan man ju ifrågasätta men personligen tror jag det hela kokar ner till en ganska grundläggande skillnad i attityd mellan de olika föreningarna. Blåvitt kan nästan bli frustrerande i sin ambition att alltid göra rätt utåt, medan Malmö är rätt kända (även om de själva kanske inte vill erkänna det) för att ständigt göra som de vill och be om ursäkt i efterhand ifall någon säger något.
Hur som helst. Blåvitt får bara ha gula bortaställ. Men tredjestället är undantaget från policyn, fast åt två olika håll. Tävlingsbestämmelserna för Allsvenskan tillåter Blåvitt att ha ett helvitt tredjeställ om man så vill, och policyn för matchdräkter tillåter att tredjestället är en färg som inte är blå, vit eller gul så länge blått och vitt finns med i tröjan. Om man tog fram tre tröjor är problemet ur världen. Registrera tredjestället som officiell bortatröja, och använd det när det inte går att spela i helvitt eller helblått.
Första året med den nya policyn spelar Blåvitt i tre matchdräkter som följer policyn till punkt och pricka. Den Blåvita hemmatröjan, en gul bortatröja, och en mörkblå tredjetröja.
Men redan år två blir det patrull. Marek Hamsik året, där Blåvitt väljer att spela i en röd retrotröja som bortatröja. Tröjan inspireras av de röda bortatröjor som föreningen hade i mitten av 1990-talet med en blåvit “Sampdoriarand” över bröstet. Redan här uppmärksammades av medlemmar att tröjan bröt mot policyn, men på olika sociala medier florerade lite olika rykten och jag vet faktiskt inte vad som var den officiella motiveringen.
Jag har hört allt från att tröjan tekniskt sett var tredjetröja. Laget spelade bortamatcherna i cupen med den gula tröjan från året innan, och den tekniskt sett var bortatröja även 2021, och den röda tröjan var tredjetröja. Andra pekade på följande formulering i policyn - “i första hand tas från föreningens klubbmärke. Undantag kan ske i särskilda fall men då är det viktigt att klubbmärkets färger ändå är representerade” och menade på att en retrotröja var ett särskilt fall och följde policyn.
Året efter var föreningen ute i gråzonen igen. En vit tröja med gula shorts var officiell bortatröja och såldes i matchtröjeboxar tillsammans med hemmatröjan, men ganska snabbt släpptes en svart tredjetröja som hade ett mönster föreställande när Blåvitt lyfter UEFA Cup pokalen 1982. Den svarta tröjan användes i praktiken som bortatröja det året. Det var bara i matcher där varken hemmatröjan eller den svarta tröjan kunde användas som den officiella bortatröjan användes, som mot Djurgården och Sundsvall. där både blått och svart var för likt hemmalagets mörkare blå.
I år har det inletts liknande. Officiellt heter det att förra årets gula bortaställ är bortaställ även i år, men Blåvitt släpper en orange tredjetröja och slår på stort vid den lanseringen. Något jag försökte uppmärksamma på sociala medier som lite udda.
Krasst sett så finns det inga matcher i Allsvenskan där Blåvitt inte kan spela i hemmastället eller bortastället, så den orangea tröjan är helt överflödig kravmässigt. Och ska man följa policyn till punkt och pricka så bör den orangea tröjan inte användas alls då policyn säger att “föreningens tredjeställ ska huvudsakligen användas då regelverk gör det omöjligt att spela i hemma- eller bortastället.”
Förstå mig rätt nu. Jag tycker den orangea bortatröjan är riktigt snygg. Jag gillar mycket med tröjan, och hur man försöker knyta an färgen till staden Göteborg, som faktiskt är en ganska orange stad.
Men det är också tydligt att IFK Göteborgs medlemmar har tagit fram en policy för matchdräkter som IFK Göteborg inte riktigt vill följa. Och det har varit så i flera år. Frågan är inte ny. Jag har flera olika källor på att man på Kamratgården upplevt policyn som lite för begränsande i flera år. Vilket med facit i hand kanske är korrekt. Kanske var policyn för begränsande.
Det fina är det kan man testa mot medlemmarna. Kamratgården kan via styrelsen lägga fram ett förslag inför årsmötet om att ändra i policyn för att få till en policy som är enklare att jobba med.
Vad gör vi? Orange tredjetröja. Varför? För att vi inte vill behöva spela i gult varje år. Hur? Vi föreslår till årsmötet att uppdatera riktlinjerna för matchdräkter så att det är lite friare för bortatröjorna.
Det hade varit det föreningsdemokratiskt korrekta att göra.
Det har inte skett.
Istället väljer man att år efter år ge sig ut i en gråzon där man pekar på undantag, och kallar tröjor som de facto kommer vara bortaställ för tredjeställ för att kunna kringgå det policydokument som medlemmarna röstat fram.
Och det har väl setts lite mellan fingrarna på det. Dels har man varit en en gråzon, och policyn har lämnat lite öppningar för tolkning när det kommer till bortatröjan, men också dels för att det är hemmatröjan som den viktiga tröjan.
Och nu står vi här och Blåvitt ska spela en hemmatch i Allsvenskan med en vit tröja med blå-fadeade drottningkronor som står både rätt och upp och ned.
Det här är inte i en gråzon längre. Det här är ett tydligt brott mot den policy som medlemmarna röstat fram.
Återigen, jag argumenterar absolut inte mot att ta fram en unik matchtröja, eller syftet med den unika matchtröjan. Tvärt om. Jag står bakom det helt och hållet. Det är hur man gör det som är problemet. Man väljer att frångå riktlinjer framtagna och framröstade av medlemmar och skapa en tröja utan någon som helst koppling till IFK Göteborg.
Ett avsteg som lämnats helt omotiverat. Varför gick det inte att ta fram en specialtröja som var blåvitrandig? Istället står många och pekar på vad och varför. Det är för en bra sak.
Läser man på sociala medier framstår det nästan som om det finns en motsättning. Att det är värt att göra ett avsteg för att uppnå något fint. Som om att man behövde välja antingen eller. Antingen uppmärksamma barnsjukhuset och samla in pengar, eller spela i en blåvitrandig tröja.
Det finns ingen motsättning.
IFK Göteborg hade kunnat ta fram en blåvitranding specialtröja med syftet att uppmärksamma och samla in pengar till barnsjukhuset.
Och det är ingen isolerad händelse. IFK Göteborg visar tydligt, om och om igen, att de inte är särskilt intresserade av att följa de riktlinjer som tagits fram och klubbats igenom av medlemmarna.
För mig är det oroväckande att se hur Kamratgården behandlar beslut som årsmötet tagit.
Jag har själv suttit i styrelser där vi haft olika policydokument och riktlinjer som vi känt att skapar problem de inte var avsedda för.
Då har vi löst det med att hitta andra vägar, och sedan föreslå ändringar i de dokumenten på nästa medlemsmöte. Så att medlemmarna kunnat avgöra ifall vi har rätt i att policyn är för begränsande.
IFK Göteborg hade kunnat spela i ordinarie matchtröja med drottningkronan över bröstet och utan reklam i övrigt t ex. IFK Göteborg hade kunnat ta fram matchtröjor där ränderna består av ett mönster av drottningkronor, och i alla fall landat i gråzonen för vad som är okej enligt policyn.
Det fanns sätt att hålla sig inom policyn och fortfarande ta fram unika matchtröjor för det här ändamålet. Men uppenbarligen ville man inte det.
Den här gången handlar det bara om en matchtröja som ska användas en ynka gång. Och det är för en god sak. Men budskapet om att Kamratgården inte behöver följa medlemsbeslut oroar mig.
Om jag ska spekulera så är min gissning att IFK Göteborg lämnat ifrån sig frågan. Man hade ett vad och ett varför, och sedan lassade man över “hur” på en extern part. Man äger inte sin egen process.
Vilket för oss tillbaka till inledningen. Nu har vi gått igenom hur organisationen inte jobbar med processerna på ett tillfredsställande sätt, så tittar vi oss vidare.
Det sportsliga.
Här ska sägas att det inte är lika konkret, utan bygger lite på konceptet “om vi ser rök så brinner det nog någonstans.”
I en tidigare “Sju tankar” kritiserade jag att Blåvitt officiellt fortfarande är inne på den nysatsning som inleddes när Poya Asbaghi anställdes som huvudtränare, även om de flesta såklart förstår att det är en nysatsning med Ola Larsson och Jens Berthel Askou.
Eller är det det?
Vi backar till processfrågan. Vad gör vi? Varför gör vi det? Hur gör vi det?
Här har i alla fall Ola Larsson varit rätt tydlig i olika intervjuer. Vi satsar på yngre spelare, att utveckla dem, att ha ett systematiskt tänk som inte är så personberoende, så att vi på sikt kan stärka ekonomin och ta in bättre unga spelare. På sikt är målet att kunna locka till oss så pass bra unga spelare som når en så hög nivå under sin tid i Blåvitt att laget kan konkurrera i toppen både i Allsvenskan men även ute i Europa. Inledningsvis görs detta genom att locka till oss spelare som har vissa spetsegenskaper med bra synergi och bygga spelet runt den frågan.
Blåvitt är inte i en position där vi kan locka till oss unga spelare med hög potential som är snabba, tekniska, starka och smarta. Men vi kan locka till oss snabba spelare med hög potential. Så vi bygger ett spel runt det. Vi kanske inte kommer ta SM Guld genom att bara springa ifrån våra motståndare, men vi kommer kunna klättra i tabellen, våra spelare som idag är snabba kommer kunna bli starkare, och när vi har ett lag som är både snabbt och starkt kan vi lägga till det i vår repertoar. Och så bygger vi på det sättet.
Spelare ska komma till Blåvitt, bidra, bli bättre, säljas dyrare än de togs in, pengarna ska återinvesteras i verksamheten så vi kan göra nästa spelare ännu bättre och sälja den ännu dyrare.
Bra så.
Sen kommer hela David Moberg Karlsson karusellen.
Det finns mycket att säga om den, hur den sköttes och hur den rann ut i sanden. Men det är inte fokus nu. Utan frågan är hur det passar in i processen.
Vi vet med hyfsad säkerhet att affären föll på skatteskäl. Av olika anledningar (ryktesvis att han äger hus i Sverige) så kan David inte ta emot en sign on på Blåvitt utan att behöva skatta för den i Sverige.
Utan att ge oss in i det etiska kring att undvika skatt på det sättet så kan vi med den informationen nog anta att sign on bonusen är så pass stor att det är mycket pengar som försvinner om den beskattas i Sverige.
Hade det rört som om 50 000 kr hade Blåvitt haft råd att täcka det så att säga.
Så vi kan utgå från att det rör sig om en rätt stor investering för Blåvitt.
Hur passar en sådan investering in det arbetet Blåvitt håller på med? David fyllde 30 år i år, så det är ingen spelare Blåvitt kommer förädla och få in pengar för. Den investeringen måste skapa ett annat mervärde.
Om vi tror att det är värvningen som tar oss ut i Europa så skulle det mervärdet kunna vara att vi tjänar mer pengar i Europa än värvningen kostar oss. Det är ett mervärde. Om laget bli bättre så kanske våra andra spelare utvecklas bättre, och då skulle det kunna vara ett mervärde.
Om vi återigen bortser från det etiska, och är okej med att prata om människor som handelsvaror så finns det ett möjligt mervärde där. Utöver David skulle det vara tio andra spelare på plan. Om Davids insatser hjälper oss att öka värdet på de spelarna med en miljon i snitt så kan vi kasta tio miljoner på David och gå plus minus noll ekonomiskt och se den sportsliga förbättringen som mervärde.
Fast å andra sidan, vi hade kunnat ha elva spelare i elvan vi kunde sälja vidare. Nu sitter en spelare osåld på bänken. Så David måste skapa mervärde som kompenserar för spelaren som inte får speltid och inte kan säljas på samma sätt. Att öka värdet på övriga tio med en miljon kanske inte räcker. De måste kanske ökas till 1,5 miljoner för att kompensera för att vi har färre startspelare att sälja vidare.
Det finns en tidsaspekt i det också. Gör han medspelare bättre i många år så avlastar det såklart. Gör han tio spelare bättre per år över fyra år så behöver de bara bli ”250 000 kr bättre” för att motivera investeringen. Men där kommer åldern in. David är 30. Kommer han göra medspelare bättre i fyra år till? Kanske. Kanske inte. Det är en risk som ska vägas in. Hur många 34 åriga yttrar finns det som lyfter sina lag i Allsvenskan?
Som ni ser så ligger ett ganska stort ansvar på Davids axlar för att motivera den investeringen värvningen hade inneburit om vi vill följa den process som vi sagt att vi ska följa.
Men likväl så var det väldigt nära att värvningen gick igenom.
Vi säger att vi ska ge Ola och Jens tid med den process de jobbar med, samtidigt sitter vi och dreglar över en hemvändare som helt ärligt inte har en plats i den processen. Han hade passat i den processen om han var där han var när han gick till IFK Norrköping.
Under våren har även Victor Edvardsen synts till med sin agent på Blåvitts läktare. Den 28-årige Blåvitt-fostrade anfallaren har mestadels suttit på bänken i sin holländska klubb under våren, och det spekuleras i att en flytt till Blåvitt kan vara på gång.
Men hur passar den värvningen i processen?
Vi vet vad vi vill göra, vi vet varför vi vill göra det, men vi har väldigt svårt att hålla oss till hur vi ska göra det.
Knyta ihop säcken
Som jag skrev tidigare så är det två olika texter som slagits ihop till en text, för de har något gemensamt.
Det är inte bara frågan om vad, varför, och hur. Det är vår inställning till när vi slarvar med hur.
Vi fastnar på varför vi vill göra saker och blundar för hur vi gör saker.
Det är bra att ta fram en specialtröja för att samla pengar till barnsjukhus, så det är inte så noga med hur vi gör det. David Moberg Karlsson och Victor Edvardsen är bra spelare som kommer göra Blåvitt bättre, det spelar ingen roll hur de passar in i processen vi jobbar med.
Inför säsongen 2015 visste vi om att Blåvitt hade en ansträngd ekonomi. Föreningen hade gjort ekonomiska förluster flera år i rad, men valde att satsa vidare. Under våren hade vi fyra anfallare i truppen som alla kunde vara startspelare. Victor Sköld och Mikael Boman, som båda varit några av seriens mest eftertraktade spelare året innan satt på bänken. Ett extremt meriterat mittfält med Gustav Svensson och Sebastian Eriksson kryddades med mångmiljonervärvningen av Mads Albaek. Tom Pettersson togs in för att vara mittback men sattes som fjärdeväl på mittfältet och vi tog in Thomas Rogne från Premier League för att Jörgen Lennartsson inte var helt nöjd med Tom.
Det här gjordes när vi visste att föreningen hade dåligt med pengar. Allt vi såg var att vi ville vinna, vi hade en god chans att vinna, och vi kunde ta in bättre spelare som kunde hjälpa oss att vinna.
Sen stod vi alla där och låtsades vara chockade när styrelsen berättade att de sålde Kamratgården för att rädda ekonomin.
Hade vi verkligen tittat så hade vi sett vad som skedde.
Men istället för att titta på hur föreningen arbetade så valde vi att bländas av vad man gjorde.
IFK Göteborg har inte råd att inte jobba med hur vi gör saker, och IFK Göteborg har definitivt inte råd med medlemmar som ursäktar att verksamheten slarvar med hur för vad det är de försöker göra.
