Krönika: Varför gör ni det så svårt att engagera sig i IFK Göteborg?
Det börjar bli en tradition numera. Att under våren så hittar supportrarna ett sätt att se fram emot en stundande säsong. Det spelar ingen roll att ens lag med nöd och näppe höll sig kvar året innan. Några nyförvärv, en inbillad nyvunnen rutin och en ännu oskriven tabell göder förhoppningar. Förhoppningar som fort krossas.
2021 är inte första gången det här händer. Trots en på pappret budgetbetonad trupp så var det många som hänfördes av det fina spelet under försäsongen 2018 och ställde sina förhoppningar därefter. En säsong som slutade med bottenstrid. 2020 var liknande. Efter ett relativt fint 2019 skulle Blåvitt ta nästa steg. Det slutade i bottenstrid. Om med det i bakhuvudet så borde det inte komma som någon överraskning att sommaruppehållet kommer som en välkommen paus i det blåvita lidandet även i år.
En möjlighet att koppla bort från veckovisa besvikelser som när ett lag kryddat med spelare som Marek Hamsik och Simon Thern förlorar hemma mot Degerfors.
Det borde oroa när supportrar önskar sig bort från den pågående säsongen för att slippa se eländet.
Tyvärr stannar det inte där. Den känslomässiga misshandeln som supportrar utsätts för genom att kastas fram och tillbaka i det sportsliga i all ära, men just i år känns det som om IFK Göteborg aktivt försöker döda det intresset för föreningen man är beroende av.
För låt oss slå fast en sak först och främst. IFK bärs av supportrarnas intresse. Ja visst, det går att säga om alla föreningar såklart, men just IFK Göteborg har ju i många år nu slarvat så mycket med mycket av det man tagit sig an att man är beroende av välvilliga supportrar. Supportrar som iddeelt driver kampanjer om att fylla Ullevi när matcher sent inpå säsongen flyttas. Supportrar som under 2020, trots att många själva blev permitterade eller uppsagda, samlade in över tio miljoner kronor till föreningen.
Ett engagemang som det länge varit väldigt tydligt att föreningen tar för givet. Ett engagemang som föreningen räknat med att ska överleva stängda träningar, skademörkning och sportslig kräftgång.
Ta bara en sådan sak som att damlagets senaste match spelades inför stängda läktare. Inte tomma läktare, stängda läktare. De nya restriktionerna tillåter publik, men föreningen väljer att inte släppa in någon publik på matcherna mot Sävedalen och Häcken Original (dvs, det laget som alltid varit Häcken, inte det laget som köptes upp i vintras).
Det kan väl delvis ursäktas med att det trots allt handlar om väldigt unga tjejer och att det går att se planerna bra från utanför staketet, men det går inte att komma undan känslan av att damlaget var något föreningen tvingades starta av medlemmarna men som man helst hade gömt någonstans.
Lägg på det till en sedan länge etablerad tystnadskultur där supportrar och medlemmar i föreningen väldigt sällan har någon som helst insikt i vad som händer, vad som faktiskt görs eller hur beslut tas.
Ett exempel på det som nyligen blev relevant igen är ju hela karusellen kring när Poya Asbaghi sparkades hösten 2020. Nu tänker jag inte ge mig in i diskussionen kring huruvida det var rätt eller fel, men det är ju anmärkningsvärt att många inte riktigt tycks veta vem som tog beslutet.
Hur ska medlemmar kunna utvärdera det arbete som den valda styrelsen gör när de inte får veta vilket arbete styrelsen gör? Och det stannar egentligen inte där. Inför 2019 valde ju både den ekonomiska chefen och kassören att lämna föreningen, men även där var locket på. Medlemmarna i IFK Göteborg kan bara spekulera i om det var oenigheter i hur föreningens ekonomi sköts som låg bakom, om det var andra meningskiljaktigheter eller om det helt enkelt var så att båda två, oberoende av varandra, kände att de var dags att gå vidare.
Och det här blir ju som sagt relevant idag i och med att IFK Göteborg nyss sparkat Roland Nilsson som ersatte Asbaghi. Hur gick rekryteringsprocessen egentligen till om man måste sparka tränaren 8 matcher in på säsongen? Finns det något, mer än att man nog inte har den typen av otur två år i rad, som tyder på att rekryteringen av Stahre sköttes bättre?
Har någon tagit ansvar för rekryteringen av Roland Nilsson eller ska vi kasta någon som redan lämnat föreningen under bussen?
Och nu då, som en liten extra bonus går föreningen, än en gång, ut med att man tänker prioritera bort sina årskortsinnehavare för att istället ge 10% av de 3000 platser som regeringen nu tillåter till sponsorer.
Egentligen är det inget jättekonstigt med det i sig. Sponsorerna är de som går in med de stora pengarna. Föreningen har skyldigheter mot dem såklart. Om det inte var för att man i vintras sålde årskort under hashtagen #3000änglar där hela marknadsföringen byggde på att de ca 3000 årskortsinnehavare som valde att inte kräva tillbaka pengar för sina årskort 2020 skulle ha första tjing så fort det tilläts publik på matcherna.
Hela grejen med 3000 åskådare är inget konstigt egentligen. I det arbetet som SEF presenterat för en gradvis öppning av läktarna för publik så föreslår man att lagen ska få ta in 15% av kapaciteten eller max 3000 åskådare i den första fasen. Det här har legat på bordet väldigt länge.
Att Blåvitt bara sålde 3000 årskort i år, att regeringen nu öppnar upp för just 3000 åskådare är inget sammanträffande. Det här har alltid varit planen. Om än att SEF nog hade hoppats och trott på att få spela inför 3000 åskådare redan i premiären. Men här står vi nu. Och Blåvitt har precis meddelat att de inte tänker hålla det löftet de sålde 3000 årskort på.
Och det är en svår sits för föreningen. De har sponsorer som betalar betydligt mer än en årskortinnehavare som såklart också vill ha något för sina pengar. Man har inte råd att ignorera sponsorerna.
Det sjuka i det hela är att det här är ett misstag Blåvitt fått en chans att lära sig av, men föreningen har verkligen inte lärt sig sin läxa från den kritikstorm som blossade upp när man sålde halvårskort i våras.
Då sålde man kort som skulle gälla efter EM. Där och då lyfte någon frågan kring vad som händer om publiktaket är 3000 efter EM. Går de som köpte ”helårskort” före? Först svarade föreningen att platserna skulle lottas ut bland både helårskortsinnehavare och halvårskortsinnehavare, men efter stark kritik pudlade föreningen. De första 3000 årskortsinnehavarna som köpte skulle få plats om det tilläts 3000 åskådare. Blev det fler platser än så så skulle halvårskorten få plats.
Där hade man nog hoppats att Blåvitt lärt sig läxan. Men nu står vi här igen och föreningen planerar att dra mattan under fötterna på supportrar som två år i rad köpt årskort utan att få gå på fotboll.
Jag kan helt ärligt inte komma på någon ursäkt för hur man hanterat det här som känns rimlig. Att det skulle bli ett tak på 3000 åskådare förvånar inte någon. Det är det hela fotbollssverige jobbat mot som ett första steg. Det MÅSTE föreningen vara beredda på. Att de 3000 som köpte årskort vill ha de platserna de trots allt är lovade gjorde de klart och tydligt i våras när halvårskorten såldes. Föreningen måste ha förstått hur det här skulle tas emot.
Det är mycket möjligt att när serien väl kommer igång så har taket höjts ännu mer och det här är en icke-fråga. Vilket bara gör det än dummare att gå ut med något som föreningen måste förstå kommer reta upp supportrar.
I sin kommunikation skriver föreningen att ” I väntan på ett mer exakt besked från regeringen och myndigheterna vill vi berätta om hur vi i IFK Göteborg kommer att göra med platsfördelningen. För vi är redo när besluten kommer!”
Redo när beslut kommer? Uppenbarligen är ni inte alls redo för det ni gör är att gå ut med ett meddelande som många av de mest trogna supportrarna uppfattar som en spottloska rakt i ansiktet.
IFK Göteborg har i flera år nu dragits med en misskött ekonomi, en lång rad sportsliga misslyckanden, och tappade marknadspositioner. Det senaste året har man sparkat två tränare. Man gömmer sitt nystartade damlag bakom stängda dörrar och kommunicerar knappt alls om hur supportrar och medlemmar ska kunna följa representationslaget på damsidan. Fler och fler stängda träningar på herrsidan, informationsmöten på distans, skador som mörkas och ingen publik på läktaren gör att det upplevda avståndet till lagen bara växer och växer.
Känner föreningen verkligen att den har råd att trycka bort sina supportrar ännu mer i det här läget?
För helt ärligt. Just nu finns det en stor del av mig som vill ta bort alla matchdagar ur kalendern och fokusera på annat istället. Åka och segla med vänner. Fokusera på mitt korplag.
För det finns ingen glädje i att hålla på IFK Göteborg idag. Jag har en lång lista på varför det är så, men jag behöver nog helt ärligt inte ge några exempel, för alla ni som läser det här och håller på Blåvitt vet vad jag menar.
Det som hänt nu är egentligen ingen jättestor grej. Det är möjligt att det är ett icke-problem. Men sättet föreningen med all tydlighet visar att de än en gång tar supportrarna och vår odödliga kärlek till föreningen för givet i ett läge där föreningen snarare borde vara enormt tacksam och ödmjuk inför hur mycket folk är beredda att ge utan att få något tillbaka känns inte bra. Det känns som droppen som får bägaren att rinna över.
Det känns som om jag vill göra slut. Den här relationen har inte varit bra på länge. Jag behöver tid för mig själv. Göra något som jag uppskattar. Inte bara leva på Blåvitts villkor.
Imorgon är det medlemsmöte och många frågor lär säkert handla om årskorten. Om de släpps fram då. Senast var det en del frågor som fastnade i filtret.
Själv kommer jag ta tillfället att segla istället. Jag orkar helt ärligt inte lägga en solig semesterkväll till på Blåvitt.
När den här krönikan publiceras har IFK Göteborg fortfarande inte bemött kritiken som kommit från supportrarna.
