Krönika: Vart är Djurgårdens säsong på väg?
Efter en stundtals turbulent vårsäsong med goda insatser trots förluster, gäster på Tele2 Arena som passar runt bollen i eget straffområde, och en drös nyförvärv som ALLA verkar ha åsikter om, har Djurgården tagit sommarledigt. Med anledning av det tycktes det vara ett gott tillfälle att öppna pandoras ask och försöka summera våren och resonera kring framtiden.
Mittlåset Hien-Ekdal…
De senaste åren har Djurgården haft väldigt god uppsättning på mittbackspositionerna. När Une Larsson lämnade i vintras var tanken, i alla fall från utsidan, att Löfgren skulle bilda mittbackspar tillsammans med Hjalmar Ekdal. Istället har det blivit Isak Hien som tagit den rollen, även om Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf valde att testa båda två innan de fattade ett beslut. Nu har Hien snabbt tagit sig till en position där han fått bud från utlandet, gjort flera mål och blivit en supporterfavorit med sin dynamiska spelstil och fysik. Ekdal kom inte riktigt upp i den nivå han visat tidigare och med facit i hand berodde det sannolikt på att han då inte hunnit spela ihop sig med någon av sina mittbackskollegor, men har sedan dess visat att fjolåret inte var en engångsföreteelse. I skrivande stund är han en del av Sveriges A-landslag och under säsongens gång har både han och Isak visat sig fungera alldeles utmärkt tillsammans.
… och Danielson?
Vad är då det potentiella problemet i ekvationen? Marcus Danielson, nyligen pensionerad från landslaget, har kontraktsstrul i Kina och ser ut att komma tillbaka till Djurgården. Självklart är ”Mackan” en spelare som håller enormt hög allsvensk klass, på pappret helt klart högre än våra nuvarande spelare på positionen. Kanske även högre än resterande spelare i serien. Med det sagt är det svårt att se Kim och ”Tolle” ändra till en tre- eller fembackslinje och hur man än vrider och vänder på det hade värvningen av ”Mackan” inneburit att en av tre starka allsvenska mittbackar tvingats ställas utanför startelvan. Huruvida det bara är negativt, eller om det faktiskt kan visa sig vara en bra lösning för Danielson, som inte spelat regelbundet på länge, återstår att se. Oavsett vilket hade värvningen inneburit mer konkurrens i truppen på träningarna, samt fler alternativ inför den allsvenska toppstriden och potentiellt Europaspel.
Rutin eller utvecklingspotential?
På liknande vis som med mittbackarna var det inte helt säkert vem som skulle vara årets förstamålvakt i DIF. Vasyutin visade sig vara väldigt bra när han kom inför förra säsongen, men den ryska målvakten skadade sig dessvärre och fick därefter inte spela igen innan slutet på säsongen. Ersättaren efter Vasyutins skada blev, vid tillfället inte alls självklart, Jacob Widell Zetterström: en bjässe från Lidingö, fostrad i Djurgården och förvånansvärt färdig sett till sitt uppehåll på grund av flera hjärnskakningar dessförinnan. Inför årets säsongsstart stod Djurgården inför vägvalet mellan dessa två: en mer rutinerad, inlånad, målvakt eller en egenfostrad, ung och väldigt dynamisk sådan. Valet föll på ”JWZ” som verkligen inte gett tränarduon anledning att ändra sig. Fjolåret innehöll ett par missar men det är tydligt att den unga målvakten jobbat hårt under försäsongen och i år verkar han ha vuxit in mer i uppdraget. Faktum är att det inte ens talas om Djurgårdens målvaktsplats längre, istället har Widell Zetterström snarare imponerat på fler än bara de blårandiga supportrarna i Allsvenskan. Hur länge den unga målvakten är kvar och hur bra han kan bli återstår att se, men så länge Vasyutin nöjer sig med en bänkplats har laget också en färdig ersättare redo om Djurgårdens unga målvakt rör sig utomlands.
Mål av ”rätt spelare’’
Att fjolåret lämnade mer att önska sett till anfallsspelarnas poängproduktion är knappast nyheter för någon djurgårdare. För att åtgärda problemet ifråga värvade Bosse Andersson in Victor Edvardsen och Gustav Wikheim, därtill kryddade han med ‘’Rysslandsvärvningen’’, och sin egna personliga favorit, Sead Haksabanovic. Utöver nyförvärven har Bosse sedan tidigare också talat om Asoros inkörningsperiod, och under våren har vi äntligen fått se tålamodet bära frukt med 4 allsvenska mål (där projektilen mot Malmö sticker ut). Wikheim är en diskussion för en annan dag men kort kan sägas att han inte direkt rosat marknaden. Med det sagt har vi redan fått se fyra olika målskyttar från de tre offensiva positionerna, totalt har tio av lagets 20 mål kommit från de tre offensiva positionerna. Värt att tillägga är också att Djurgårdens 20 mål är näst flest av alla lag i serien hittills. Kritiken som har riktats mot vissa offensiva spelares prestationer är absolut inte orättfärdig, men det är inte fel att ta med sig hur bra ett Djurgården som inte presterar fullt ut faktiskt kan vara. Anfallsproblemen från förra året kanske inte är helt lösta, men redan nu har Edvardsen och Wikheim ett halvår under bältet och de kommer bara bli bättre med tiden.
Dammsugarproblematiken
Mittfältet är precis som förra året mycket välfungerande med en Magnus Eriksson som börjat varva igång, en Hampus Finndell som går från klarhet till klarhet och en Rasmus Schüller som dunkar in studsande distansskott som om han aldrig gjort något annat. Den sistnämnda har dragits med några mindre skador som vid flera tillfällen hållit den finske landslagsmannen utanför matchtruppen, vilket har visat sig skapa oreda i lagets försvarsspel. Även om mittfältet kanske är Djurgårdens starkaste lagdel kan det definitivt göras gällande att det också är den lagdel där man är som mest sårbar. Utan Schüller tillgänglig har firma Bergstrand-Lagerlöf försökt ersätta hans roll rakt av med, i första hand, Hampus Finndell. Skulle Albin Ekdal komma in i laget till sommaren kan det absolut vara en lösning på breddproblematiken för ‘’dammsugarrollen’’, samtidigt som det redan är tuff konkurrens på mittfältet. Skulle Finndell säljas för att istället lämna rum åt Ekdal (d.ä.) i tränarnas starkaste elva, den som de sällan ruckar på, ställer Djurgården upp med tre centrala mittfältare som har en medelålder på 32 år. Spontant är det svårt att föreställa sig hur det inte innebär tappad fart och förhöjd skaderisk i lagdelen.
Hur blir det egentligen till hösten?
Utan att gå in på poängskörden, eller för den delen på det faktum att Djurgården är tredje sist (!) i serien sett till sitt bortafacit, finns det en hel del frågetecken inför återstarten av serien. Haksabanovic kommer med största sannolikhet lämna för nya äventyr utomlands. Innebär det fler chanser för Wikheim eller en mer regelbunden startplats för Asoro? Om Albin Ekdal och/eller Marcus Danielson värvas in till sommaren, är de i så fall nöjda med att rotera eller kommer någon av lagets nuvarande startspelare att behöva flytta på sig? Man kan vrida och vända på det hur många gånger som helst men Allsvenskan brukar se fundamentalt annorlunda ut vid säsongsslutet i jämförelse med 10-11 matcher in. Twitterkontot Swedish Football Analytics (@SweAnalytics) postade en projicering av hur tabellen statistisk sett borde se ut vid slutet av årets säsong, inlägget i fråga visade att DIF statistiskt sett har 14% chans att vinna guld vilket är näst bäst av alla seriens lag. Sammanställningen bygger på säsongen hittills och tar inte hänsyn till allt som pågår utanför planen. Det innebär exempelvis att Malmö (rankade precis efter DIF med 12% chans på guldet) sannolikt är undervärderade sett till sin skadesituation. Med ytterligare några månaders inkörning för de nyförvärv som redan är på plats och ett par landslagsmässiga och rutinerade nyförvärv gäller detsamma rimligen även för Djurgården. Det kan vara värt ganska många procent i en guldstrid, eller för den delen i det stundande ECL-kvalet.
Ingen kan mena att laget presterat på topp hittills och kritiken som riktats mot Djurgården är långt ifrån obefogad. Många frågetecken från försäsongen har rätats ut och ersatts med nya, men i grund och botten är det mycket som ser ut att röra sig i rätt riktning. Semestern som spelarna nu har fått och de efterföljande veckornas träning kommer göra laget gott. Hittar man en lösning på hur man ska göra när Schüller är borta, vinner ett derby eller två och ser till att rycka upp sig på bortaplan, är det inte så långt upp till toppskiktet av tabellen. Skulle Danielson och Ekdal dessutom förstärka laget är det svårt att se hur något annat lag skulle vara truppmässigt överlägset Blåränderna.
