Krönika: Vi har skapat vårt eget kretslopp av stämning.
Vi inom Djurgårdsfamiljen har idag en unik situation på läktaren. En situation som vi tillsammans har skapat och som kommer att göra oss till den dominerande kraften på nordiska läktare en lång tid framöver.
Det var väl någon gång säsongen 1999 som det började på allvar om jag inte minns fel. Klacken fick plötsligt konkurrens om sångmonopolet på Stadion av ett gäng gubbar på sektion F. Det var ett välkommet inslag när jag stod där på Sofialäktaren. Nu var vi i klacken tvungna att höja oss om vi inte skulle bli hånade av ”gubbarna”. Men vi passade också på att håna tillbaka så fort tillfälle gavs. Växelramsorna mellan stå- och sittplats blev allt mer frekventa. Jag minns väl känslan när man hörde gubbarna på andra sidan börja värma upp ”F...F...F...Full fart framåt!”, och bara väntade på att få vråla tillbaka tills jag tappade andan och blev torr i halsen.
Jag tror inte att vi då riktigt förstod potentialen i detta. Vad det kunde leda till på sikt. Visst var läktarkulturen redan väl utvecklad hos Djurgården och andra större klubbar. Vi kunde redan skapa en grym stämning, vilket vi hade bevisat för övriga Sverige gång på gång. Men en stämning och en läktarkultur som bygger på att ståplats har det totala ansvaret är alltid sårbar. Har klacken en dålig dag så följer stämningen efter som ett brev på posten. När det hände våra läktarkonkurrenter hade de inga botemedel. Stämningen dog ut. Men när det var på väg att hända oss själva, när vi var i det där läget att en efter en börjar tystna. Då klev sittplats fram och tog ansvar. Då visade de oss vad det innebär att stå på en Djurgårdsläktare.
Den läktarkulturen som vi började utveckla på Stadion runt millennieskiftet är unik i Sverige. För även om vi kanske inte alltid bjöd på det bästa draget jämte våra konkurrenter så gav det oss möjligheten till den största potentialen. Minns alla Råsundaderbyn där vi, förutom en packad ståplatsläktare, hade en extra klack på sittplats. Vare sig hammarby eller aik hade något motdrag mot detta. Minns alla Stadionmatcher där vi bara varit en 6-7000 på plats men skapat ett makalöst drag. Det draget skapade vi inte tack vare en enskild sektion. Det draget har vi alltid skapat tillsammans.
Flytten till Stockholmsarenan har gett oss nya möjligheter. Hade jag fått bestämma hade jag visserligen fortfarande kramat min träbänk på Stadion, för till skillnad mot den samlade mediabilden så tycker jag inte alls att Stadion begränsade oss så särskilt mycket när det kom till trycket på läktarna. Vi fick bara anstränga oss lite mer. Jag tror till exempel att Assyriskaspelarna från 2009 fortfarande ryser av obehag när de minns det trycket. Men Stockholmsarenan har gett oss möjligheten att bli fler. Att utöka vår kärna.
Vi är idag i en situation som, rätt hanterad, kommer aktersegla våra konkurrenter på sikt. Vi har en klacksektion som är stor nog att erbjuda den nya generationen plats. Istället för att köpa biljett på fondläktaren på Stadion kan en ung kille eller tjej ställa sig mitt i stormens öga och börja lära sig och ta intryck. Börja bli en del av Djurgårdsfamiljen. Visst kommer detta påverka klackens sammansättning och därmed tryck på kort sikt. Men på lite längre sikt är det ovärderligt. Det problem med ”fågelholkar” i klacken som en del oroar sig för ska man givetvis inte sopa under mattan. Men om övriga tar sitt ansvar kommer de antingen börja sjunga eller byta läktare. Det viktiga är att de är där, och framförallt att de kommer tillbaka.
När det gäller sittplats så är skillnaden stor jämfört med Stadion. Många tog chansen att flytta över från klacken när utrymmet blev större. Det som började med några hundra ”gubbar” för 15 år sedan har idag växt till drygt en halv långsida. Jag har inte suttit en sekund under matcherna. Jag vill inte. Ingen vill. Vi vill stå upp och sjunga tillsammans med Sofialäktaren.
När jag tänker tillbaka på den resa som jag har fått vara med om sedan de första F:en började ropas på Stadion så känns framtiden ljus. Väldigt ljus. Inte bara har vi i Sofialäktaren en naturlig inkörsport till vår läktarkultur, utan vi har även tack vare vår unika sittplats en naturlig fortsättning när man efter sin tid i klacken vill lämna plats för nya förmågor. Den här utvecklingen kommer inom några år leda till att en ännu större del av arenan står upp och sjunger högt. Djurgårdsfamiljen är en naturkraft som inte går att stoppa, och som bara kommer att växa.
Jag står som sagt själv på sittplats idag. Men ingen av oss glömmer var vi började resan. Idag är det jag som får vara med och sätta igång ”F..F..F”. Idag är det jag som är en av ”gubbarna”. Men jag vet att någonstans där i klacken står en lika ung kille som jag själv var en gång i tiden. Och han bara väntar på att få skrika tillbaka, ända tills han tappar andan och blir torr i halsen. Vi har skapat vårt eget kretslopp av stämning.
