Krönika: Vi hatar för att vi älskar
Det sista bortaderbyt på Råsunda någonsin står för dörren och det känns som jag håller på att bli uppäten inifrån. Råsundaspöket lever fortfarande och visst har det satt sig i huvudena på våra grannar i norr. Egentligen vill jag inte kalla dem grannar, men syskon blir de aldrig. Inte i min bok i alla fall.
Varje gång jag är på väg ut till Mordor och den mindre charmiga betongarenan Råsunda inför ett derby är det samma gamla diskussion med mina bänkgrannar från Stadion. Vi diskuterar ständigt vem som ska spela vart, hur ”Nisse” drar på sig kort och vad resultatet blir. Varför vi envisas med detta är väl någon typ av fotbollsskada som man dragit på sig genom åren, men faktum kvarstår: Ett derby är alltid ett derby. Det känns meningslöst att diskutera det. Därför tänker jag inte grotta ned mig i statistik och hur spelet sett ut hittills. Men samtidigt vill jag tro att det inte finns något annat tänkbart scenario än vinst för vår kära förening.
När jag kom hem efter matchen mot Örebro i torsdags kunde jag bara konstatera att det var tre poäng som var det viktiga. Stundtals var jag nöjd med spelet och att jag kunde pusta ut efter tilläggstiden då det stod klart att Stockholms Stolthet hade bärgat en ny seger. Man är ju aldrig säker med endast en ettmålsledning, trots att jag intalade mig själv att det var bergsäkert. Men efter ett par timmar efter matchen så kunde jag inte undgå den smått vidriga känslan att nästa match är mot våra värsta rivaler. Våra fiender. Som så många gånger förr svävar man mellan himmel och helvete inför den här typen av möten. Man kopplar egentligen bort allting runt om kring och fokuserar endast på den kärlek vi vigt åt vår sköld i flera år och på det hat vi känner för den andra föreningen.
Det är väl just det som gör dessa matcher så pass speciella. På ett sett känns det rätt så bra. Vi har möjlighet att förstöra deras sista hemmaderby. Vi har möjlighet att pricka dit deras första förlust och flåsa dem rejält i nacken. Vi har möjlighet att passera den magiska 1000 dagars-gränsen utan förlust. Vi har möjlighet att göra deras mardröm sann.
Jag avskyr dem.
Men det finns mer än avsky. Jag har knatat hem med lyckorus genom kroppen och jag har släpat mig hem i sorg efter matcher. Det beror just på den kärlek jag och många av oss känner för vår förening. Oavsett vem jag är, vad jag gör eller vart jag kommer ifrån så kommer jag alltid vara fast besluten om att mitt hem är under skölden med färgerna gul, röd och blå.
Jag hatar för att jag älskar. Vi hatar för att vi älskar.
Det är på tisdag det ska avgöras. Matchen. Matcher i matchen. Läktarmatchen. Ni kan det där vid det här laget. Köp biljett på den södra läktaren och sjung för Djurgår’n. Det tänker jag göra.