Krönika: Vi väljer våra vägar
När läktaren kokat klart, känslorna svallat och korten haglat sökte jag svar på kvällens största frågor. Den enda slutsatsen jag kom fram till var att resultattavlan står för den skoningslösa sanningen och att livets vägval verkligen varierar.
Gabriel Awrohum är en egen produkt. Han har tagit sina första steg i klubben, trängt sig in i juniorlandslaget och försökt jaga bort skadespöken. Igår gick han i täten för Assyriskas inmarsch på arenan. Karriären tar slut innan den ens hunnit börja. Awrohum ska flytta till Polen för att bli läkare, och fick avsluta sitt fotbollsliv med kaptensbindeln runt armen. Undantaget David Durmaz var han den ende hemmaspelaren som fostrats i klubben, men på planen fanns fler. De spelade i Hammarby. Och nog kom matchen att handla om Kennedy Bakircioglu på ett sätt som var förutbestämt. Nog kunde vi med neutrala ögon hylla Nahir Besaras stabila insats. Nog fick den uttjatade frasen ”en match som hade allt” äntligen anta en värdig skepnad.
I en Hammarby-håglös halvtimme uppträder Assyriska som ett topplag. Man erövrar bollen med prickfritt presspel, rullar runt lika mycket i sidled som på djupet – och den lille trollkarlen Levon Pachajyan drog fram kaninen ur hatten så ofta att vi tappade räkningen. Målet hängde i luften, men det gjorde också ödet. En onödig tackling på mittplan av Sotirios Papagiannopoulos och en tveksam duell i straffområdet fick Assyriskas kontroll att klinga av. Straffen? Tja, vart ska ”Sotte” egentligen ta vägen när den fysiskt underlägsne Erik Sundin försöker tråckla sig fram? Domaren gav oss svaret rasande snabbt: utvisning och straff. Ett sånt kvickt beslutsfattande på en så svårbedömd situation gav matchen en helt annan identitet. Kennedy Bakircioglu stegade fram och avståndet mellan ”hora” och ”hjälte” var i det momentet inte längre än elva meter.
Jo, det går att argumentera för att han såg extremt sugen ut på att ta straffen. Men vi var många som fäste blicken på Kennedys reaktion efter målet, och vi var fler som blev förvånade. Visserligen tillhör jag inte skaran som menar att Södertälje-sonen är en förrädare, men sympativågen verkade skölja över stora delar av stora läktaren när Kennedy struntade i firandet. Jag har tagit upp det i en tidigare krönika och står fast vid min åsikt: Kennedy är en gud på Söder. Han är kaptenen och fanbäraren, vida klassad som klubbens bäste spelare på 2000-talet. Assyriska kan inte förvänta sig att flaggan på vårt klubbmärke automatiskt betyder att assyrierna kommer hem. När Kennedy, Besara och Andreas Haddad spelar i samma serie men i ett annat lag måste de trångsynta supportrarna boka tid hos doktor Självrannsakan. Säger inte trions beslut mer om Assyriska FF?
Kennedy fortsatte att vara en centralfigur matchen igenom. Han är en klasspelare ut i tåspetsarna, och det fattades bara att han tog hand om gästernas inkast. Assyriska gick på knäna resten av halvleken, men som en skänk från ovan – i fotbollstermer: kompensation från en domare som tappat greppet om sig själv – synade Hammarbys Rynell ett kort lika rött som Sottes. Två minuter senare fick vi en underskattad gåva som tränare Valentic värderade för lågt: halvtidspaus. ”Valli” hade femton minuter på sig att ta spelarna i kragen för att banka in motivation och hälla i tändvätska. Omklädningsrummet bredvid skakade nog av rädsla över vad som väntade när ett desarmerat Assyriska plötsligt stod på samma våglängd igen. Vad som hände? Ingenting. Absolut ingenting.
Jag försvarar Azrudin Valentic sex dagar i veckan. Den sjunde är en torsdag när vi möter Hammarby hemma på Jallavallen. Hans matchcoachning är urusel, taktikförändringarna ger ingen effekt – och visst borde Christopher Brandeborn ha fått spela klart matchen som central spets på mittfältet. I stället verkade Assyriska lika tomma på idéer som på kraft, och gästerna förstod att halvtidspausen hade varit till deras fördel. Efter matchen talade ”Valli” om att vi borde ha varit kvickare på innermittfältet. Men hur? Jag väljer att ifrågasätta Amin Nazaris självförtroende och speltid. Till skillnad från glåporden som rullar ner från läktaren tycker jag att han i grunden är en kvalitetsspelare, men han verkar inte tro på sina egna fötter för tillfället. Alla passningar från Nazari gick i sidled, och när Nahir Besara – spelskicklig men långsam – spurtade förbi våra mittfältare var aktionen talande. Assyriska saknade mod, fart och – för all del – Stefan Batans hjärta. Inte förrän med tjugo minuter kvar kastade ”Valli” in skyttekungen Admir Aganovic. Då hade Hammarby redan ökat på till 2-0. Då skulle Erik Sundin bränna en straff, och jag tackar honom innerligt för det. Straffsparken som kunde ha punkterat matchens lungor gav den i stället ett extraliv, fick hjärtat att slå några snabba slag. Och när Aganovic skallade in reduceringen på ett perfekt inlägg av Pachajyan förflyttades vi flera år tillbaka i tiden.
Assyriska-känslan har ända sedan flytten från Bårsta IP slutat att förtrolla fansen. Med undantag för glimrande ljuspunkter i betongklumpens kompakta mörker minns vi inte längre doften av en kokande häxkittel. Igår? Efter Aganovics mål startade Assyriska en rakryggad forcering mot Hammarby-målet, och med medgångsuppeldade supportrar bakom sig stod hela arenan i gungning. Det krävdes en reducering för hela läktaren att ansluta sig till Zelge Fans, och det krävdes en slutkvartsrysare för glaset att övergå från halvtomt till halvfullt. När Levon Pachajyan fick bollen på högerkanten minuten efter målet lättade läktaren från marken av all elektrisk förhoppning. Men trots en drös småheta lägen fick Assyriska blicka mot resultattavlan och förstå hur skoningslös sportens sanning är. 1-2. Det är det enda som räknas i slutändan. Men med hundratals frågor i huvudet försökte jag bena ut vad vi faktiskt fick bekräftat och bevisat.
Assyriska är mästare på att vända motståndarlagens negativa trender. När Hammarbys kräftgång i Superettan numera blivit en rutin är det Assyriska som ger grönvitgänget allsvensk vittring. Hur Azrudin Valentic efter två år fortfarande saknar förmågan att scenförändra matcher till vår fördel är en gåta utan svar. Hur Kennedy Bakircioglu måste känna sig? Okej, han visste vad som väntade om han kritade på för Hammarby när Assyriska spelar i samma serie. Men han vet också att i Hammarby fick han sitt egentliga genombrott, sin enorma uppskattning, sin enastående status som ensam eminens på Söder. Assyriskas egna produkter väljer olika vägar i livet. Kennedys hjärta hör hemma i Hammarby trots att det inte är hans moderklubb, Nahir Besara spelar i en precis lika grönvit tröja – och Gabriel Awrohum lämnar fotbollsvärlden för att bli läkare. Om jag förbannar ödet över att 1-2 skimrade på resulttavlan så är jag ändå tacksam över att ”Gabbe” fick en värdig avslutning, med kaptensbindeln runt armen och med en fläckfri insats på sin vänsterkant. Det är han värd oavsett vägval.
