Krönika: Vill jag ha en proffsigare allsvenska, egentligen?
I kölvattnet av podie-primadonnorna Nilsson Lindelöf och Olsens senaste framträdande, samt de efterföljande diskussionerna kring dessa, börjar även en progressiv professionaliseringsvurmare som jag själv ställa mig frågan: Vill jag ha en proffsigare allsvenska, egentligen?
Alltid när man vill ha en förändring i något är det viktigt att ställa sig frågan om vilka konsekvenser det skulle innebära. För vare sig livet eller världen i stort tenderar att vara ett nollsummespel, allt som sker gör det nästan alltid på bekostnad av något annat. Ni vet, det där med att man inte både kan ha och äta kakan.
Bara för att det är så betyder ju däremot inte det att vi alltid vill att det ska vara så. Eller ens handlar därefter. För trots att jag är fullt medveten om den hyfsat vattentäta principen bakom ”ha och äta kakan” är min vardag full av aktiva val som går helt på tvärs med samma princip. Jag vill vara pigg imorgon men somnar ändå försent, jag vill tappa något kilo men de där chipsen ser ju förbannat goda ut. Jag vet att jag är för gammal för att inte bli ordentligt bakfull av att ens lukta på alkohol, men tar gärna en bärs till. Precis som Oscar Wilde är jag fantastiskt duktig på att motstå allt, utom frestelser.
Det var helheten kring Djurgården som fångade mig
En av mina största frestelser i livet är fotboll. Eller Djurgården Fotboll för att vara mer exakt. För det är ju inte nödvändigtvis 22 spelare och en boll som lockar mig till arenan varje gång det vankas match, som får mig att tycka det är jättekul att åka bil, buss eller tåg till någon liten håla mitt i landet eller som får mig att drömskt minnas gruset på Stadshagen, frusna fingrar och spelare i knickers. Nej det är ju helheten. En blandning av kärleken till sporten fotboll, till föreningen Djurgården och allt runtomkring.
När jag var en liten parvel som – oftast – ensam tog tunnelbanan den långa vägen till Stadion med sanktankortet i hand var det liksom inte bara för att se på fotboll. Det var för att känna mig som en del av Djurgården. Att få sitta där på fondläktaren och insupa atmosfären på arenan i väntan på att spelarna tågar in. Att storögt blicka mot klacken som sjunger och att få ställa mig upp och jubla ikapp med resten av arenan när det blev mål. Att möta kyliga höstkvällar i skenet av elljus, att känna doften av korv, öl och cigaretter. Visst tyckte jag nog att det var ännu lite häftigare de gånger då det var lite mer folk (jag minns särskilt en höstmatch mot Västerås som Mackan Karlsson avgjorde sent med en snygg nick och att vi var hela 5 500 åskådare på plats!). Generellt var publiksiffror dock inget jag brydde mig särskilt mycket om, det viktiga var att känna gemenskapen på arenan, att höra klacken sjunga och att få se Djurgården spela fotboll. Jag fann en känsla av både äkthet och närhet i det, en känsla som inga Världsmästerskap, Premier League-duster eller Champions League-kvällar framför tv:n kom i närheten av.
Sedan är det klart att jag också alltid gick dit för att jag ville se Djurgården vinna. Kom hem helt förstörd till mamma och vägrade prata resten av kvällen om det blev förlust. Svor om ”domarjävlar” som inte kan döma och kände avsky mot jublande motståndare. Men på det stora hela var segrar ingenting som någonsin var villkoret för att jag skulle fortsätta gå dit. Det var ju helheten Djurgården, med både lidande, glädje och ofta även tomhet, som fångade mig mycket mer än elva stycken mer eller mindre duktiga fotbollsspelare nere på planen.
Jag vill ha ett proffsigare DIF – men vad innebär ett proffsigare DIF för mig?
Egentligen har väl inget väsentligt i det förändrats till idag. Eller, sanktankortet är förvisso utbytt mot ett säsongskort, jag går på matcherna med goda vänner istället för ensam och jag är inte längre för ung för att få ta en öl. Men det är fortfarande helheten Djurgården som lockar mig till arenan och får mig att förnya säsongskortet, oavsett om det är Jonas Olsson eller Patricio Cisternas som rensar i försvaret, Kim Källström eller Zoran Stojcevski som slår passningarna från mittfältet och Christian Gröning eller någon snart såld afrikansk talang som dunkar in dem i nätet.
Det som har förändrats är dock att jag har blivit både äldre samt lite klokare och idag har betydligt bättre koll på Djurgården än bara vilka som spelar och vem som tränar. Ser samband mellan hur saker hänger ihop och har åsikter om hur saker borde gå till för att DIF ska bli större, starkare, bättre och vinna mer. För jag kommer fortfarande hem utan att vilja prata efter en förlust, även om det är min fru och inte min mamma som får stå ut med mig den här gången.
Och det är någonstans här som tankarna kommer. För säg att jag får som jag vill, säg att DIF nu blir sådär professionella i alla led som jag så länge gastat om att de måste bli så att de där gångerna jag kommer hem sur bara sker någon gång ibland. Säg att alla andra också blir det. Säg att Allsvenskan klättrar massa placeringar på europarankingen och att FCK snart bara är en skandinavisk toppklubb i mängden. Kan allt det där hända utan att något annat går förlorat? Kommer vi fortfarande kunna åka ut och se träningar på Kaknäs? Kommer spelarna fortfarande bjuda på sig själva och ställa upp på supporterintervjuer? Kommer 51-procentregeln kunna kämpas kvar? Kommer elden i den idag så levande supporterkulturen sakta att kvävas? Kommer min egen klubb sluta se mig som supporter och medlem och istället benämna mig som kund?
Kort sagt: Om frestelsen att äta kakan blir för stor, vad blir då konsekvensen av att inte ha den kvar?
Djurgården (och Allsvenskan) får gärna bli bättre – men aldrig förlora sin helhet
Nu är det här såklart enorma överdrifter. Självklart går det att göra DIF betydligt proffsigare och bättre utan att Kaknäs stängs eller läktarna förlorar sin glöd. Att påstå att Djurgården, eller Allsvenskan i stort, skulle bli Premier League bara för att man blev lite proffsigare och lyfte sig några snäpp gällande publikutveckling, intäkter och fotbollskvalitet ligger betydligt närmare att vara substanslös alarmism än en trolig utveckling.
Samtidigt betyder inte det att vi som inte vill att Allsvenskan ska bli som Premier League inte ska vara vaksamma på saker som sker. Se bara på vad SHL har gjort med hockeyn. Där man för länge sedan började prata om kunder och upplevelser istället för supportrar och matcher och nu inte vet varken ut eller in kring vad man ska göra för att få ”kunderna” tillbaka till ”upplevelsen”. Ja, förutom att fortsätta försvåra för de problematiska kunder som fortfarande ser sig själva som supportrar. En strid majoriteten av supportrarna dessutom förlorat redan innan de börjat då den tas på tok för sent. Att ena sekunden skrika ”SHL – hockeymördare” för att i nästa sekund ivrigt jubla åt en ljusshow för 40 miljoner är liksom inget annat än självbedrägeri på expertnivå.
Nu är visserligen fotboll fotboll och ishockey ishockey och man ska såklart passa sig för att göra alltför många jämförelser däremellan. SHL har också ätit upp sin kaka för längesedan medan Allsvenskan fortfarande har den kvar. Det är dock en kaka vi hela tiden måste både vårda och kämpa för att kunna ha kvar, men samtidigt också klara av att kunna utveckla. Hur? Jo genom att hela tiden skärskåda, ifrågasätta och ta strid för alla steg som tas mot att ”SHL-ifiera” fotbollen men på samma gång driva på för att öka professionaliteten och kvaliteten både på och utanför planen i våra klubbar. Går det? Ja, men bara om vi hjälps åt. Om vi engagerar oss i våra klubbar, bryr oss om vilka som styr våra klubbar, röstar på årsmöten och ställer frågor på medlemsmöten. Ser till att våra representanter i styrelsen och de operativt ansvariga i organisationen aldrig kommer undan med, eller ens får för sig att, börja nalla för mycket på kakan utan har både en respekt och en förståelse för varför vi mycket hellre går och ser Djurgården på Tele2 än stannar hemma och ser Man City i soffan.
Det räcker ofta att titta bort en sekund så kan bollen vara i rullning. Och då spelar det, åtminstone för mig, inte någon roll hur mycket pengar DIF än har eller hur bra fotboll man än spelar om våra stjärnspelare bara sitter uttalar sig bakom ett podium. Ivrigt backade av en styrelse och klubbledning som ser dem som för viktiga varumärken för produkten för att riskera göras obekväma.
För den dagen jag förlorar helheten Djurgården, eller helheten Allsvenskan, kan jag lika gärna stanna kvar hemma i soffan och se på Premier League.
