Krönika: Zlatan är Zlatan – folket är kluvet och enögt
Henric Nilsson har funderat, fattat pennan och plitat ner ett par tankar som rör synen på fotbollsspelaren och personen Zlatan Ibrahimovic. Oavsett om man tillhör skaran av belackare eller beundrare, kan man inte undgå att förhålla sig till Zlatans såväl bättre som sämre sidor.
Zlatan Ibrahimovic är i ropet mer än någonsin. Nyligen 30 år fyllda, ny biografi och ovärdelig för Milan. I Sverige väcker han otrolig uppståndelse vad han än företar sig. Jakt, herrgårdssökande i mälardalen eller tatueringar. Vad det än är så tenderar det att bli rubriker, diskussioner på Facebook eller samtallsämne i kafferummet. Zlatan är Zlatan, men vad säger man om folket?
Zlatan Ibrahimovic har klivit rätt in i det svenska samhället. Bredbent står han med ett ben i resterna av vårt gamla folkhem och de andra självklart placerat i vårt moderna IT-samhälle - bland I-phones, Facebook och latte. Zlatan är väldigt framgångsrik, har flis i massor och är kontroversiell. Detta har alltid väckt reaktioner i Sverige. Även om det är ett annat samhälle idag än igår så finns spår av den gamla inställningen (jantelagen) kvar. Just därför så kommer en person som Zlatan Ibrahimovic aldrig bli älskad av samtliga nio miljoner invånare. Det är egentligen inget konstigt med det, alla kan inte älska alla. Vad som däremot ter sig lite märkligt är att de stora skarorna beundrare respektive belackare av Ibrahimovic helt tappat fotfästet. De som älskar honom försvarar honom blint i alla lägen, han gör aldrig en dålig match och agerandet vid sidan av planen hyllas i alla väder. Belackarna, å andra sidan, ser honom som en överskattad diva. Skulle aldrig ens erkänna att han är bra. Landslaget klarar sig bättre utan honom låter det rätt ofta från deras håll.
Jag själv beundrar Zlatan väldigt mycket. En fantastisk spelare och en underbar person för det mesta. Personligheter som Ibra behövs i de ofta slätstrukna idrotts-sverige. Däremot så försöker jag att inte blunda för det negativa. Om vi exempelvis tar senaste åren i blågult. Har han inte underpresterat rätt kraftigt då? Enligt mig så Zlatan inte gjort en riktigt bra landskamp sedan gruppspelsmatchen mot Spanien i EM 2008. Man måste bara kunna kräva mer av en så stor spelare. Men beundrarskaran förnekar detta, skyller på omgivningen, dåliga tränare eller vad f-n som helst. Att kritisera den store Malmö-pågen går bara inte! Sedan det här med hans personlighet. Att Zlatan är kontroversiell gillas, killen går sin egen väg och är inte som andra. Men att den kontroversiella sidan kan övergå till ett arrogant och besvärligt beteende de blundar man inför. För faktum är att Zlatans personlighet lett till kontroverser i alla hans klubbar (även MFF).
Nu när jag har jag tagit upp Zlatan Ibrahimovics lite sämre sidor så riktar jag mig till hans belackare. Ni kan inte blunda för vilken resa killen gjort. Han växte upp i en tuff miljö, i ett samhälle som inte alltid är så behagligt för ungdomar av Zlatans kaliber. Tänk, från en 15-åring i Rosengård till att bli en 19-årig supertalang med ett fett Ajax-kontrakt framför sig. Det krävs fruktansvärt mycket att ta den vägen och det är ändå bara första destinationen på resan. Sedan dess har han tagit sig från lovande till komplett superstjärna. Kontroversiell men ändå fruktansvärt beundrad. Fråga tränare som Capello och Mourinho vad de tycker om sin gamla adept! Zlatan Ibrahimovic är en unik spelartyp i fotbollshistorien skulle jag vilja påstå. En längd på 192 cm och en vikt mellan 90 och 100 kg (lite varierande) i kombination med en gudomlig teknik och en dansant rörlighet. Han är stark som en oxe, med ett fruktansvärt tillslag på bollen. Men samma kraftpaket kan smeka fram passningar som få andra och behandla bollen som en gud. Det här unika egenskaperna kan bara inte gått belackarna förbi?
Gillar man Zlatan Ibrahimovic så får man ta honom också för hans sämre sidor och har man svårt för honom inte så måste man kunna acceptera att det är en fantstisk spelare. Han har gjort en resa som är helt enorm, det kan man bara inte negligera. Det handlar om två sidor av samma mynt. Tar man myntet så får man acceptera bägge sidorna. En fantastisk spelare men han måste höja sig i landslaget och prestera lite bättre i de stora matcherna i Champions League. Som person är han underbart skön men kan vara enormt barnslig, tjurig och arrogant. Fråga Van Der Vart eller Pep Guardiola kanske?. Jag älskar Zlatan Ibrahimovic men man måste kunna kritisera honom och förundras över hans aviga sidor vid sidan av planen. Zlatan är Zlatan men vad är de svenska folket? Enögda belackare eller beundrare som tappat fotfästet?
Berättelsen om Zlatan Ibrahimovic blir på något vis en story där det gamla Sverige krockar med det nya. Precis som jag varit inne på inledningsvis så finns ännu bitar av det gamla folkhemmet kvar i Sverige. I dessa kretsar ska man vara solidarisk, inte tro man är något, allt ska vara som det alltid varit. Med sådana ledord blir en personlighet och stjärna av Zlatans kaliber en främmande fågel som skrämmer. Han är till råga på allt inte blåögd och bär ett annat namn än Petterson. Upphov till oro helt enkelt. Sedan har vi den andra skaran, de som hyllar och försvarar honom i alla lägen. Här handlar det om människor som ser ett nytt Sverige vid horisonten, som tror på den enskilda människans kvaliteér. Att lyckas är något att vara stolt över, att stå för det är ännu bättre. För dem blir Zlatan en förebild, en framgångsrik svensk av 2011-års modell. Det är förmodligen inte hela förklaringen till folks starka känslor kring Zlatan men säkert en lite förklaring till varför det respektive sidorna blir så ensidiga. En part känner rädsla för det nya, som inte är Ikea liksom, den andra sidan ser Zlatan som en symbol för drömmen om enskild framgång oavsett bakgrund.