Krönikan: Tack, Kamrater. Vi har hittat hem igen.
"Bättre än förra året" förvandlades till Allsvenskan 2011. IFK Norrköping är tillbaka där de hör hemma. Vi är hemma igen. Tack, IFK Norrköping.
När jag i april reste tillbaka till min hemstad och gick längs Södra Promenaden, upp mot Nya Parken för att bevittna ännu en seriepremiär, denna gång Öster, funderade jag på vilka plågor denna säsong skulle föra med sig. Efter sago-året 2007 kom helvetes-säsongerna 2008 och 2009. 2010 lovade inte att det skulle bli särskilt mycket bättre.
Med officiella målsättningen "bättre än förra året" och nyförvärv som hämtats från degraderade Sirius och Qviding kändes inte IFK Norrköping 2010 som något man ville sätta en enda krona på. Visst, laget visade under föregående säsong att man kan slå alla Superetta-lag en bra dag. Men samma år visade att laget också kunde ta stryk å det grövsta mot det billigaste blåbärsgäng, den dagen spelet inte stämde.
Göran Bergort - hårt ansatt inför säsongen - tog vad han hade fått in i truppen och skapade en lagmaskin. Ett gäng som har tröskat över allt motstånd i Superettan i år. Ja, utom Henrik Larssons Landskrona BoIS då, som är det enda laget Kamraterna inte tagit poäng mot i år. Nu står man vid sina drömmars mål: Sveriges fjärde bästa lag genom tiderna, med 12 SM-guld, 6 cupguld, en uppsjö landslagsmän och en av Sveriges finaste fotbollsarenor är åter ett Allsvenskt lag.
Prestationen blir inte mindre imponerande om man ser hur den senaste månaden sett ut. I augusti månad spelade man 6 matcher, förlorade 1 och vann 5. De senaste 7 veckorna har man spelat 5 matcher och fallit tungt på hemmaplan två gånger om. Uppehållet efter augustimatchandet kanske var välkommet, men det bröt verkligen det flow Kamraterna var inne i. Skönt med vila, ja. Men skadorna har haglat sedan dess. Imad Khalili, Russell Mwafulirwa, Christopher Telo, Armin Tankovic, Kristoffer Arvhage, Gunnar Thor Gunnarsson, Mikael Lindksog. Alla har de under säsongen varit startspelare - och alla har de varit skadade och missat större delen av höstsäsongen.
Att Göran Bergort gång på gång lyckats hitta ersättare, fylla luckorna, det är ett bevis på den styrka Kamraterna i år visat upp. När 10-målsskytten Russell Mwafulirwa sliter av ett korsband och blir borta långt in på nästa år, då fylls luckan av en matchotränad Bruno Santos. När Santos missar frilägen mot Ängelholm vid underläge 1-0, då kommer 17-årige Christoffer Nyman in och avgör.
"Inzaghi-mål" kallade TV4:s expert Anders Andersson målet och det går bara att hålla med. Omarkerad vid bortre stolpen dök han upp, med morgonfrillan på plats och dunkade in bollen i nättaket.
Svårare än så behöver inte jobbet som ersättare vara.
Läsaren ska veta att det är minst sagt svårt att författa dessa rader. Telefonen ringer hela tiden, det ploppar in SMS- och mailhälsningar. "Åh Norrköping, Sveriges bästa lag" är hemma i Allsvenskan igen.
Ikväll njuter vi av denna obeskrivligt sköna känsla. På måndag börjar arbetet för att inte upprepa misstagen från 2008.
Tack Göran Bergort. Tack Tony Martinsson. Tack Niklas Westberg. Tack Daniel Bamberg. Tack Shpetim Hasani.
Och tack, Christoffer Nyman.
Det är killar som du som bär den här föreningen på dina axlar.
Tack, IFK Norrköping.
Vi är hemma igen.
