Kryss mot ÖFK i premiären
Bajen tog emot en nykomling med högt självförtroende i hemmapremiären, och fick nöja sig med ett 1 - 1-kryss efter 94 minuters spel.
Och så blev det: vi tågade, vi sjöng, vi brände, vi sjöng, vi slog publikrekord. Och Bajen spelade.
De spelade 1 - 1. Enkelt, nästan så att vi skulle kunna säga så och gå hem. Det hände ju såklart mer, men det instinktiva jag kände efter att Bojan Pandzic, domare dagen till ära, blåst av efter 94 minuters spel, är helt enkelt att jag var litet tom på ord. I en premiär, som vi alla, oavsett lag, känner så starkt för, fick jag lämna med ett närmast tomrum. Det brukar svalla - glädje, missnöjdhet, ilska - ja, känslospektrumet äro brett. Men inte ofta är man tom på ord.
Östersund kom med ca 500 - 700 supportrar och ett rykte som föregått dem sedan säsongen i Superettan i fjol, när de "passade" sig till en direktkvalifikation till Allsvenskan. Ett rykte som föregått dem, och som i allra högsta grad visade sig stämma när de entrade Tele2 igår kväll. Nu kan jag förvisso med handen på hjärtat säga att förtjusningen dalat när man talar om "passningsfotboll", liksom alla andra. Det är ingen nymodighet, direkt. Men att en nykomling - 1996 bildades klubben, som sagt tidigare - gör det till sitt eget ifrån första minut, och får det att se enkelt ut. Hatten av, naturligtvis. Grattis, Östersund, det är kul att se er spela fotboll.
Jag kan inte säga samma sak om mitt eget lag, dessvärre.
Bajen kom till matchdag utan Kennedy, Solheim, Silverholt och Tim Markström, samtliga sjuka (Kennedy) eller skadade, och inga fick alltså ens plats på bänken. Av bänken så kom Erik, Johan Persson och nya brassen Rómulo, varav den senare hade ett par fina löpningar i några av de bra kontringar Bajen tvingade ur Östersund efter att 75% av matchen gått, men även ett gult så fort han kom på.
Det känns som att nämnda situation litet karaktäriserar matchen. Det var stundtals hårt spel ifrån Bajen, markerande stötigt ifrån hela laget, som aldrig riktigt lyckades parera Östersunds framfusiga spel. Sætras mål var ett skönt sådant, dock - hörnmål. Om inte det man egentligen vill ska vara höjdpunkten i en match så är det bra att vara bra på fasta situationer. Torsten slår en fin, dippande hörna som Magyar får huvudet på, det ringer i kryssribban innan bollen landar på fötterna på Sætra, som lugnt kan sätta den i bortre, bakom en något ställd Blackman. Som sagt, det är inte mål som utgör de bästa av Youtubes highlight reels, men det är målen man behöver, om inget annat ger.
Andra halvlek visar ett Bajen som känns mer rutinerade, mer inkörda. Det är inte nödvändigtvis bättre spel, men man är säker på sin sak, som är klippt, kort, kontra, och man orkar i längre utsträckning än vad gästerna gör. Johan Persson kommer på och styr upp på mitten, går in och satsar litet som han gör - markerar. Vad anfallet beträffar så har Alex i synnerhet en chans att sätta avgörande 2 - 1, men även Magyar kommer till skott, och hade ett par inspel till Rómulo varit snäppet vassare, snäppet mjukare, hade kanske också det resulterat i något.
Nu blev det en mållös andra halvlek att avsluta, tyvärr en skadad Stefan Batan, och bara en pinne att ta med sig. Emot laget som tiki taka-referenserna haglade om på diverse sociala medier - vad man nu tycker om det - efter Ghoddos kvitteringsmål, kände jag mig mer nöjd än missnöjd, men mest tom. För vad jag ska göra av matchen vet jag inte riktigt. Vad Nanne ska göra utifrån det här, som ser ut, i utsträckning, som det gjorde förra säsongen, vet jag genuint inte.
Jag hoppas på litet klarare besked i veckan, för på torsdag är det dags igen, då mot Ellos.
