”Det skär i hjärtat på mig” – Joseph Baffo om landslaget
Joseph Baffo delar med sig av sina tankar kring hur Sverige behandlar sina unga spelare samt hans egna erfarenheter av det svenska landslaget.
Under min sittning med Joseph Baffo i Halmstad gled vi in på att samtala om landslaget och det skulle visa sig att Baffo hade mycket att säga om den saken. Därför har jag valt att bryta ut den delen från intervjun och skapat en separat artikel.
Det hela började med att jag tog upp att det är få av svenskarna som var med och vann U21-EM i Tjeckien för fem år sedan som fått någon superkarriär. Victor Lindelöf Nilsson är den som lyckats avsevärt bäst och efter honom har vi Ludwig Augustinsson och Robin Quaison. Men till exempel huserar Simon Tibbling i ett holländskt bottenlag, Alexander Milosevic i danska Vejle och lagkaptenen Oscar Hiljemark står utan klubb.
Baffo menar på att en av anledningarna till att det inte blivit någon större utdelning är det svenska landslagets tillvägagångssätt gällande unga och talangfulla spelare.
- Tyvärr tror jag det är så att svensk fotboll ligger så långt efter många andra europeiska länder att när klubbarna analyserar och värderar svenska spelare är vår status inte tillräckligt hög för att vi ska hamna i toppklubbarna, om du nu inte är ett underbarn.
- Sverige är dåliga på att ge sina unga spelare chansen i landslaget och det speglar sig i hur utländska klubbar ser på svenska spelare. Det är många som tappar motivationen när de inte får chansen. Jag minns själv efter guldet när jag gått till Eintracht Braunschweig och det gick väldigt bra. Vi var ett av topplagen i ”Zweite” och på den tiden hade Sverige knappt några mittbackar, utan det var Jonas Olsson och andra mittbackar som typ inte fick spela i sina klubblag som representerade landslaget.
- Här hade de en U21-spelare som precis vunnit EM-guld och som gjorde det bra i sitt klubblag. Då ska man i mina ögon ge den spelaren chansen. För även om du kanske inte får starta ska du få känna på hur det är i den miljön. När jag inte blev uttagen ringde jag till Håkan Ericson och frågade vad det var som hände. Det var nästan ingen av U21-spelarna som fick vara med i landslaget.
Trots att Baffo redan i tidig ålder betraktades som ett jättelöfte och var en del av U21-landslaget fick han aldrig chansen under en januariturné.
- Det tycker jag har varit orättvist, att trots allt jag gjort har jag inte ens varit med på en januariturné. Tar man hela den U21-truppen som vann guld har nog nästan alla gjort en A-landskamp förutom jag. Då känner jag att det är något personligt som ligger bakom, att det är något som inte stämmer. För det ska inte finnas på kartan om du frågar mig.
Baffo har flertalet U-landskamper på meritlistan – men ingen A-landskamp.
Har du aldrig haft någon kontakt med landslaget?
- Jag snackade lite med Erik Hamrén efter guldet där han sa att han tyckte jag hade gjort det skitbra och lovordade mig, men sedan fick jag ändå inte vara med.
Förutom sig själv har Baffo andra exempel på spelare som trots att de levererat för sina klubblag inte fått chansen att visa upp sig i det svenska landslaget.
- Jag minns när jag var i Tyskland och Isaac Kiese Thelin var utlånad till Waasland-Beveren där han öste in mål medan Ola Toivonen inte hade spelat på typ sex månader och Marcus Berg inte gjort ett skit. Men trots det blir han knappt inkallad till landslaget och då undrar man vad mer Sverige begär av en spelare.
- Alexander Isak har ju gjort det jättebra i Real Sociedad och är nu med, men jag tycker han skulle fått chansen redan när han gick till Dortmund. Han behöver nödvändigtvis inte få spela, men ta med i alla fall med honom i gruppen. Det betyder så otroligt mycket för honom som ung spelare och det måste du som tränare tänka på. Även om han inte spelar i Dortmund tränar han varje dag med stjärnor och konkurrerar med Pierre-Emerick Aubameyang, och det gör han inte utan anledning. Så han ska få vara med och känna på omgivningen, sedan åka hem med ett annat självförtroende som sporrar honom till att vilja bli bättre och prestera mer.
- Titta också på Pontus Jansson, han gjorde det jättebra nu senast men har mest fått agera reserv bakom Andreas Granqvist som i mina ögon är slut. Jag tycker han borde ha fått spela betydligt tidigare än han gjort nu och förhoppningsvis kommer han klämma en startplats. Men han är 28 år gammal, det är på tok för sent. Men tyvärr, svensk fotboll är väldigt dåliga på just det.
Dejan Kulusevski är ett annat färskt exempel som det nyligen blev stor debatt kring då han petades till förmån för Sebastian Larsson.
- Hur kan han inte få starta i ett svenskt landslag? Han har varit en av Serie A:s bästa spelare och gått till Juventus där han ska assistera Cristiano Ronaldo. I stället får Sebastian Larsson spela och med all respekt för honom, men killen spelar i ett AIK som kämpar om att hålla sig kvar i Allsvenskan och trots det går han före en hungrig kille med så stora ambitioner att du inte ens kan greppa det. Jag menar, det är ingen VM-final det handlar om utan en turnering där du ska forma laget.
- Så jag förstår när Zlatan säger som han gör och jag förstår också att det kan vara jobbigt för vissa spelare att höra honom kritisera folk i ledningen och inom svensk fotboll, men han hade ju inte sagt det om det inte legat något i det och han har ju faktiskt rätt.
Ett annat fall som väckte diskussionen till liv angående att rutinerade spelare går före unga var när Gustav Svensson fick starta mot Portugal – vilket inte gick särskilt bra.
- Inget ont om honom, men han spelar i MLS och är 33 år gammal. När jag såg honom fick jag ont i magen, det kunde ju varit en ung spelare som hade fått chansen i stället. Det skär i hjärtat på mig och jag minns när jag såg truppen till VM för två år sedan och Ken Sema inte fanns med. Jag blev chockad, han hade varit en av de bästa i landslaget och gjort det jättebra i Watford. Men så tog de med en spelare som kan spela på flera positioner i stället – vilket typ alla spelare kan. Det är med sådant jag inte förstår hur de tänker.
Gustav Svensson fick syna det röda kortet i Sveriges senaste match mot Portugal.
- Kolla på Marcus Berg. Han gör aldrig mål men springer mycket, men varför skulle inte en yngre kunna springa lika mycket som Berg? Ändå får han fortfarande spela med motiveringen att han är rutinerad, men när ingen ung spelare får chansen kan de inte heller bevisa sig. Det tycker jag är väldigt tråkigt.
Baffo tar upp Frankrike och Tyskland som två länder Sverige borde se upp till och ta lärdom av när det kommer till att släppa fram unga spelare i landslaget.
- Dayot Upamecano värvades av Leipzig och har gjort det hur bra som helst i Bundesliga och är nu med i landslaget. Raphaël Varane var typ 20 när han kom med första gången, men sådant ser du så sällan i svensk fotboll.
- Tyskland hade en jättebra kull med Mesut Özil och Manuel Neuer som de greppade fast i och levererade på en hög nivå. Men så fort någon inte levererade byttes de ut och har därför kunnat fortsätta göra det bra. I Sverige är det precis tvärtom att även om de rutinerade spelarna gör det dåligt i sina klubblag går de ändå före de unga spelarna.
En anledning till att flera unga spelare med utländsk bakgrund valt bort att representera Sverige tror Baffo beror på att vägen är så lång till att få chansen i det svenska landslaget.
- Det är klart det är så och det är ett jättestort problem. Hos de andra länderna kommer de inte bedömas utifrån ålder eller erfarenhet, utan vilka kvaliteter de har. Någonstans motsäger många tränare inom svensk fotboll sig själva när de säger att erfarenhet väger tyngst samtidigt som fotboll är en färskvara. Vad sänder man då för signaler till unga spelare?
- Jag tycker med handen på hjärtat att de som väljer att spela för sina moderländer gör helt rätt val. För utanför Sveriges gränser ser man fotbollen på ett annat sätt. Det räcker med att kolla på Norge som gör det mycket bättre med att släppa fram yngre spelare med en annan bakgrund, och samma sak med Danmark och Holland.
Du har inte själv tänkt tanken att representera Ghana?
- Jag har snackat med dem och varit där, men det är överlag väldigt speciella förutsättningar med afrikanska lag och speciellt Ghana. Det är mycket fiffel som pågår där och det var en av många anledningar till att Kevin Prince Boateng och Sulley Muntari lämnade. Jag kände att det inte är något jag vill vara involverad i, utan ska jag bli kallad till ett landslag ska det givetvis vara för att de tycker att jag är tillräckligt bra. Inte för att de ser att jag kan komma med pengar i ett kuvert och lägga i någons hand. Det är inte så jag fungerar som person.
Om du hade fått erbjudanden från Sverige och Ghana samtidigt, vilket land hade du i så fall valt?
- Det vet jag inte, det är jättesvårt att svara på. Det beror på hur situationen hade sett ut i respektive landslag med positioner och om det finns en möjlighet att ta en startplats. Dessvärre har jag sett folk som blivit kallade till landslaget ett par gånger och sedan har det inte blivit mer bara för att de velat låsa spelaren, och det tycker jag är synd.
- Drömmen har alltid varit att spela för Sverige och jag tycker det är tråkigt att jag inte fått chansen att visa upp mig. Allt kan hända med landslaget och jag har inte gett upp mina drömmar någonstans, men jag kan bara jobba med mig själv och jag vet vad jag kan. Så just nu tar jag dag för dag och ser vad som händer.
