Sverige - Finland 0-1 - del 2
forts.
I andra halvlek var tyvärr det fina svenska spelet som bortblåst, och finländarnas större styrka och rutin började ta ut sin rätt. Inte för att de skapade så värst mycket farligheter, men de hade mycket mer av spelet än i första halvlek, och Sverige skapade nästan ingenting. En liknande minut-för-minut-genomgång som för första halvlek ovan vore därmed knappast meningsfull. Konstateras kan bara att bytet i 66:e minuten, där Kristian Bergström gick ut och Zlatan Ibrahimovic in, som dessutom ledde till att Gustaf Andersson flyttades ner på Kennedys plats och denne ut på vänsterkanten, inte var lyckat. Gustaf var inte rätt person för den offensiva mittfältsplatsen och yrvädret Kennedy kom bort lite på sin kant. Det svenska spelet blev också mer stereotypt allt eftersom halvleken gick och spelarna blev tröttare. Om publiken i första halvlek bara väntade på det svenska mål som borde ha kommit, så väntade man i andra snarare på slutsignalen.
Så hur fungerade 4-2-3-1 idag då? Kom det några svar på de frågor som dök upp mot Färöarna? Ja, om man ser bara till första halvlek, vilket jag väljer att göra eftersom konditionen nog är sisådär så här dags på säsongen, så rätades i princip alla frågetecken ut till utropstecken. Uppställningen fungerade förträffligt! Nu var det inte bara de två yttrarna som ibland bytte kant med varandra, utan åtminstone fyra av mittfältarna var mycket rörliga, och när någon sprang iväg på en utflykt var någon annan raskt på plats och fyllde upp. Framför allt Kennedy var precis överallt, från ända nere i backlinjen till långt upp i fientligt straffområde, och var precis så dynamisk som man måste vara på den offensiva mittfältsplatsen. Den ende som höll sig ganska mycket i trakterna av sin utgångsplats var Petter Hansson, som likt Markus Johannesson i förra matchen axlade såväl det defensiva ansvaret som "papparollen" och kaptensbindeln. Därmed kan man nog utgå från att detta var avsiktligt från Lars-Tommys sida, med den ene bakre mittfältaren mer defensiv än den andre. Själv är jag något tveksam till om detta är bra. Precis som Mikael Dorsin mot Färöarna höll sig nämligen Kim Källström mer åt vänster än åt höger. Kim var dock mer offensiv än Dorsin och rörde sig över större ytor, så det fungerade ändå. Men det blir en viss inbyggd asymmetri i uppställningen på det här sättet. Skall ena gubben vara mer defensiv är det nog bättre att han är rakt bakom den andre. Men jag hade föredragit att båda hade samma uppgifter, bredvid varandra, och alternerade i vem som gick upp och vem som stannade kvar.
Men, som sagt, 4-2-3-1 fungerade alldeles utmärkt i första halvlek. Nyckel till detta var den stora rörligheten och att, till skillnad från mot Färöarna, en bakre mittfältare gick framåt. Nu gick det, oftast genom Källström eller Kennedy, att spela även via centralt mittfält, samtidigt som kantspelet fortsatte att vara mycket bra. Gustaf Andersson som ensam anfallare var inte heller ensam i praktiken eftersom de tre främre mittfältarna hela tiden understödde. Bara i snabba kontringar, där mittfältarna inte hann med upp, märkte man ett visst underskott av anfallare. Enda problemet annars är det gamla vanliga: Det blir ju inga mål! Men med ett spel som i första halvlek måste jag nog, även om det kan låta överoptimistiskt, debitera detta sorgliga faktum på slumpens konto den här gången. Efter 45 minuter hade vi lika gärna kunnat leda med 3-0 som ligga under!
Det skall bli mycket intressant att se den här mittfältsformeringen även i det "riktiga" landslaget. Kanske Schwarz och Daniel Andersson bakom (från höger) Alexandersson, Anders Svensson och Ljungberg? Och så Henke på topp då. Något att se fram emot, helt klart!
[forts. i del 3]