Krönika: Sverige har förändrats
"Tränarna är de samma men spelarnamnen kan jag knappt uttala i vissa fall. Tycker jag då att detta är dåligt? Nej, sannerligen inte, jag känner snarare att fotbollen har lyckats på många ställen där samhället i övrigt har misslyckats."
Som skribent på denna sida och med ett ständigt intresse för de skiftningar som förekommer i fotbollsvärlden finns det några saker som man kan reflektera över.
För det första: Sverige har förändrats. När jag sitter här och skriver och lyssnar på Bruce Springsteen kommer min nu åttaåriga son in genom dörren, tittar på mig och säger: "Du pappa hon den där missy Elliott hon är rätt cool och gör schysta låtar" och blixten träffar mig. Saker har förändrats för att lika givna som Kallenbergs utskällningar var i Mff:s omklädningsrum på stadion efter en mindre bra insats av ett pojklag i ljusblått har tiderna sprungit iväg. Vi gamla fostrades i den anda där Laget var det viktiga, man jobbade för Laget, gjorde mål för Laget, förlorade med Laget och levde med Laget. När jag sedan ser på min sons två idoler i det landslag som nu är det svenska har valet av idoler inte direkt slagit mig med chock. Både Zlatan och Ljungberg är två spelare som i mångt och mycket har en lite annan framtoning än Michael Svensson. Som fotbollspelare gör jag ingen skillnad mellan dem även om det finns olikheter utan det är mer deras inställning till livet och laget som gör dem intressanta. För i deras fall är det personen som är huvudsaken, inte alltid laget och med en härlig nonchalans lyser de allt starkare för de yngre för varje dag som går.
För det andra har namnen förändrats. Förr hette stjärnorna Andersson, Svensson och Ekström, i dag är namnen Ibrahimovic, Ishizaki och Ijeh. För även om världen har blivit mindre via datorer, mobiltelefoner och internet har fotbollsvärlden kommit att bli större. I dag rekryteras många av morgondagens stjärnor från förorterna, områden där en större del av befolkningen består av människor som i folkmun inte skulle betecknas som "svenska". Fotbollen har i mångt och mycket i alla fall i Malmöområdetallt mer blivit en integrationsfråga. Fotbollen har här kommit en lång bit på väg och jämför man tex. Mff P-16 lag med det jag en gång dribblade med kan man konstatera att det genomgått radikala och intressanta förändringar. Tränarna är de samma men spelarnamnen kan jag knappt uttala i vissa fall. Tycker jag då att detta är dåligt? Nej, sannerligen inte, jag känner snarare att fotbollen har lyckats på många ställen där samhället i övrigt har misslyckats. Man har en miljö där alla och vem som kan tävla på lika villkor till ett billigt pris.
För det tredje så är allt fina fisken, eller hur? Nej, det är det sannerligen inte för med den större individualism som trycker på från den grupp som nu integreras skall den gamla svenska modellen passas in och förändras. Problemen är naturligtvis givna och jag tycker att man ser det på många håll inom fotbollen. Tränare som förr bara behövde höja rösten för att få alla att dra åt samma håll har nu nya och helt oväntade problem. För vad vi ofta glömmer när vi ser Zlatan springa in för en EM-kvalmatch eller dylikt är att han lika gärna kunde spelat med BK Kick i division 5 om inte vissa saker vid avgörande tillfällen gått rätt. Det fanns stunder då bråken på Malmös träningsplaner och åtföljande hemskickning mer var Zlatans melodi än koncentrationen på själva träningen. Skulle alla dessa problem bara bero på honom och hans utagerande hade han banne mig inte varit där han är i dag även om han kanske är besvärlig och svår. Tränarnas roll har genom att stöta på sådana problem fått omformas och frågan är om de är redo för det. Är de inte det kommer den flodvåg som står och bankar på dörren för att komma in att stängas ute.
För det fjärde så har musiken förändrats. Förr var det alltid Springsteen som var spelarnas favorit, det var "the River" eller i värsta fall "Born in the USA" som rullade på bandspelaren. I dag heter de Nelly, Eminem och Missy Elliott. Artister som i de flesta fall har mer gemensamt med hårda miljöer långt ifrån den rosaskimrande dröm som var det svenska folkhemmet under tidigt åttiotal. De förespråkar en lita på dig själv och ta hand om dig själv melodi som är långt från de tankar som under nittiotalet förespråkades och ledde till de framgångar som vi då hade.
Att de sedan gör musik som faktiskt även en gammal pappa som jag kan lyssna till gör dom inte sämre.
För att avsluta kan jag bara säga att jag för ett par veckor sedan åkte ut på den skånska landsbygden där Edvard Persson en gång firade stora triumfer. Leta mig fram till den fina förorten Limhamn i anslutning till Malmö där Sveriges P-18 landslag spelade match mot det finska och visst fick jag rätt Sveriges 1 - 0 slogs in av en ung man vid namn Vega. Någon som tryckte ner den finska sisun i botten och en av mina små förhoppningar var ju just det faktum att han på något sätt liknade en Dahlin, Henke eller varför inte Jean Paul Van Denburg.
Bäst på plan var dock Mff's Joakim Nilsson somstyrde och ställde lite som han ville. Jag såg senare i tidningen att Sveriges P-19 hade förlorat mot Portugal med 4 - 1. En total utspelning alltså och Sveriges enda mål slogs in av just det, en kille vid namn Ndiwa Lord.
