Gästkrönika: Back to basic
Gelsenkirchen. Glamor. Storpisk.
Reykjavik. Blonda, välkammade, stora män. Halvvägs till EM.
Edmans uttalande i veckan summerade landslagets år. Det började med tre världsstjärnor och VM-guld. Trettiofem genomklappningar senare visade sig Hansson vara vår viktigaste spelare. En välkammad, blond, stor man. De andra tongivande igår var kapten Alex, svensk så in i norden. Chippen blev målskytt, utan Kapten Skägg och Artisten visade han sig från sin bästa sida. Allt känns så Japan/Sydkorea just nu. Vi har en stjärna, nio långdistansare, en målvakt som blandar och ger samt en förbannat härlig kämparglöd. Jag vet att Zlatan har utstått mycket den senaste tiden, men spelet har inte varit stabilare sedan Em 2004. Det var i början av glansdagarna, när de där stjärnorna ni vet var som allra bäst. När slitandet från 02 fortfarande satt i generna och när Tommy fortfarande basade över humöret. Jo, Artisten var kanske världens bäste anfallare den hösten, Målskytten hade kommit tillbaka till Gruppen och Kapten Ny sprang på som vanligt.
Nu har vi kanske inte världens glansigaste lag, men vi har världens bäste mittback. Låt oss tro det ett tag i alla fall. I två matcher har Svensken visat vägen och satt stopp för såväl Fernando Torres som Gudjohnsen. Hur kan en spelare bli så mycket bättre på några få veckor? Det var inte längesedan han var mer hatad än Sidledsdanne. Igår var spelet inte så bra, men nog gjorde vi fler mål än våra nordliga kusiner. Island försökte chocka oss med ett tidigt ledningsmål, för några månader sedan hade det säkert funkat men nu för tiden ligger lugnet över landslaget istället för utanför Falun. Det tog bara två minuter innan Småstjärnan dunkade in ett otagbart skott. Tankarna gick till För-VM 97, någon mer? Resten av matchen var helt i våra händer. Supersub sprang och stressade högst upp, Speedy Elmander slet trots att han markerades idag (!) och Sidledsdanne gick inte att hitta ett fel på. Jag vet inte om de svenska fansen hade valt att vara på läktaren eller om de blåst dit i stormen, men att ta sig till Island för att se en kvalmatch ska de ha en eloge för.
Det är riktigt skönt att gå till vintervila med full pott och med ett självförtroende större än Eriks fulords vokabulär. Sen är det där med Artisten. Ett troligt scenario är att Zlatan tar sin knäpp på näsan på rätt sätt och kommer igång med sin karriär igen. Låt oss leka med tanken att han kommer upp till gammal form, ska han då inte få vara med i laget för att vi vann utan honom?
Det är en av livets svåra frågor, klart i klass med den om hönan och ägget eller hur en sladd kan trassla ihop sig trots att den ligger raklång på ett bord. Vi fotbollstänkare kommer att fundera hela vintern, fram på våren, oj vad jag längtar efter våren, och så ska nästa kvaltrupp tas ut. Om han ska med i truppen ska han vara i form, om han sitter på bänken kommer han bara bli tjurig och troligen dra med sig Chippen och Kapten Skägg in i tjurigheterna igen. Det är där haken sitter. I ett svenskt landslag ska ingen vara given, läs; alla utom Kapten Ny, ingen ska behöva slippa sitta på bänken hurdan hans form än är för tillfället. Jag vill gärna se Zlatan, bara han skärper sig. Fråga två är den med Småstjärnan och Hemvändaren. Vem ska spela? I vår när allsvenskan knappt har startat borde Kim vara given, men det är bara dumt att spekulera i det nu.
Låt oss nu njuta av det här. När chokladen är slut i vinterkylan, plocka fram minnena från Spanien matchen, njut lite till, glöm kylan, tänk på Österrike, tänk på EM. Vi är halvvägs dit, utan glamor.
Men med Petter och manualen.
