Gästkrönika: Pound for pound
Gästskribent Daniel Åhlander skriver om varför Malin Moström just nu är Sveriges bästa mittfältare även om herrarna är inräknade.
"Precis som Fredrik Ljungberg är hon både snabb, brytsäker och målfarlig och precis som Kim Källström är hon en utmärkt speldirigent och kan själv gå in och vända en match!
Inom boxningen har man många gånger försökt utröna vem som är världens bästa boxare oberoende av viktklass. Ibland även oberoende av tidsepok. Problemet man får är givetvis hur man skall utforma ett mätinstrument som kan jämföra en flugviktare med en tungviktare, en kille från 50-talet med en från 90-talet? Det går ju inte att låta dem möta varandra då även en relativt usel tungviktare slår ihjäl en aldrig så boxningsmässigt överlägsen flugviktare och de flesta 30-åringar spöar de flesta 70-åringar. Det måste alltså till en mer teoretisk analys. Det man brukar kalla sådana här jämförelser är "pound for pound".
Problemet är givetvis inte bara boxningsjournalisternas. Hur Nacka Skoglund eller Gunnar Nordahl skulle klara sig i dagens fotboll blir ju givetvis aldrig mer än kvalificerade gissningar. Och om Ralf Edström anno 74 skulle ha petat Kennet Andersson anno 94 kan vi ju vara oense om tills vi dör. Jag skall ändå ge mig på en sådan jämförelse: nämligen att försöka argumentera för varför Malin Moström är Sveriges bästa mittfältare - pound for pound.
Nu kan man hävda att vadå? Hon skulle ju inte platsa i ett division 4-lag för herrar, hur kan hon vara bäst? Tja, se min jämförelse ovan rörande flug- och tungviktare. Att avfärda Malin av den anledningen är som att på fullaste allvar hävda att Henrik Dagård var en större mångkampare än Carolina Klüft, eller att påstå att Annika Sörenstam egentligen är en medelmåtta.
Nu till min jämförelse. Jag vill hävda att av de manliga svenska mittfältarna av idag finns det tre som sticker ut. Anders Svensson, Fredrik Ljungberg och Kim Källström.
Om vi börjar med Anders Svensson kan vi berömma honom för att har ett bra skott, är skicklig i passningsspelet och har en bra blick för spelet. Dock utan att vara någon speldirigent. Till Anders minus skall läggas att han inte är någon egentlig bollvinnartyp och han kommer lätt bort ur matcher som inte passar honom istället för att själv kunna ta tag i och ändra en matchbild (på den sista punkten måste jag tillägga att till exempel England i VM var ett undantag).
Vad det gäller Fredrik Ljungberg skall han ha all heder för sin speed, sin bollvinnarförmåga och sin ypperliga förmåga att hitta utmärkta löpvägar. Fredrik är både en grovjobbare och en avslutare av rang (även om han sällan visar det sistnämnda i landslaget). Fredrik är dock ingen speldirigent, han tycks ibland lite väl beroende av sin omgivning och kan likt Anders helt försvinna ur en match när han inte får tillräckligt med boll av de andra.
Kim Källström är lite svårare att beskriva då han ännu är under utveckling. Kim verkar dock, likt en Jonas Thern på sin tid, ha en "fältherres" blick för spelet. Han kan själv ta tag i och förändra en match, han har ett utmärkt skott och kan slå geniala passningar. Han är dock ännu för opolerad, ganska slö i vändningarna, spelar vårdslöst och verkar ofta alltför påverkad av stundens allvar.
Om vi i ljuset av detta skall karaktärisera Malin Moström kan vi säga att hon likt Anders Svensson har ett bra skott och är en väldigt skicklig passningsspelare. Precis som Fredrik Ljungberg är hon både snabb, brytsäker och målfarlig och precis som Kim Källström är hon en utmärkt speldirigent och kan själv gå in och vända en match!
Med detta vill jag säga två saker. Det första är att något kan vara bättre fast det är sämre, helt enkelt därför att måttstockarna nödvändigtvis är annorlunda. Stefan Holm skulle behöva hoppa mellan 2.41 och 2.42 för att tangera Kajsa Berqvists 2.06 (om vi utgår från gällande världsrekord). Det andra följer av detta och är att damfotboll måste bedömas på sina egna meriter - precis som vi bedömer Carolina Klüft och Annika Sörenstam på deras!
