Aldrig mer en 4-4-0-taktik Lars, tack
Det susade förbi något på Kairos arena. Det var Marcus Allbäck på väg mot vattenflaskorna. Han var törstig. Sen såg jag honom inte mer, han hade troligen blivit mumifierad och placerad på Londons museum.
Jag börjar väl med att säga hej till alla er svenska fans som överlevde den första delen av vintern. Den började bra, med sköna plusgrader och hopp om spel på gräs redan i mars. Men nu tycks det ha spårat ur igen och termometern visar friska, brr, 15 minus.
Vidare till huvudsaken, jag hade inte tänkt tjata om vädret faktiskt. Sverige spelade landskamp mot Egypten i Kairo på onsdagskvällen, en match som var tänkt som en självförtroendeboozt inför EM-kvalet.
Lars spädde på snacket om det viktiga i att vinna träningsmatcher alldeles nyligen, i och för sig sa han också att Sverige skulle gå för att vinna EM i samma intervju, vilket kunde tas som en fingervisning av vad som skulle hända mot Egypten.
Oturligt nog var Sverige allt annat än bra och mot ett motstånd som består av ett gäng afrikanska mästare funkar inte något halvdant måndagslir.
Anfallsspelet var obefintligt, det enda som kunde räknas som målchanser var Kim och Anders som hade varsitt skott utifrån. Visst, vissa anfall såg riktigt lovande ut fram till dess att det stötte på en svensk anfallare, då dog allt ut. Det går inte att komma ifrån att en avsaknad av två av världens tio bästa anfallare just nu, det där var kanske att sticka ut hakan (kasta bara inte snö på mig), saknas extremt för ett så pass litet land som Sverige.
Sen gör ju inte frånvaron av kapten Freddie saken bättre. Nej, listan var inte slut, Elmander var också borta. Alla offensiva motorer var borta!
Kanske är det mycket att kräva av reservoffensiven att fixa ett fungerande anfallsspel men saken är den att reservanfallet mycket väl kan vara det ordinarie i fortsättningen.
Henke kommer ju troligen inte tillbaka, Zlatan är lika sur som Montgomerie fastkilad i en bunker och Fredrik Ljungberg har inte spelat på 25 år, tre veckor och fyra dagar.
Då står vi där med lång näsa, en vikingmössa och en blågul halsduk på nästa hemmamatch och längtar till förr i tiden. Den tiden där anfallsspelet fungerade.
Men finns det någon kortsiktig lösning på problemet, för det går ju inte att bygga ett lag på Petter Hansson hur bra han än är?
Petter Hansson är verkligen hur bra som helst! Rade Prica, eller Rad Eprica som han kallas i Egypten, och Marcus Allbäck bildar inget livsfarligt anfallspar direkt. Allbäck var helt osynlig, vinden bländade oss med alla dess färger i jämförelse med honom. Prica var i stort sett lika osynlig men hans namn visades i alla fall upp i grafiken vilket var en antydan om att han var på planen.
Ska Zlatan övertalas?
Han behövs i laget om han vill spela. Om han inte vill spela utan hänger med huvudet som en pensionär i jakt på tomflaskor är han bara i vägen. Fast en offensiv kvartett med Zlatan, Henke, Ljungberg och Elmander skulle inte vara helt fel.
Henke däremot är alldeles för proffesionell för att stå utanför truppen, hur mätt han än är.
Försvaret däremot kändes mycket stabilt i första halvlek. Nilsson spelar som vanligt bra. Nej, jag sa inte det för ett år sedan också. Hansson och Mellberg arbetade bra i försvaret, Hansson var i stort sett fantastisk men missade en aning på det andra målet. Edman var stabil men arbetade väldigt lite offensivt. Max var rent ut sagt kass.
Nu är det en och en halv månad kvar tills den viktiga matchen mot Nordirland. Om det blir seger där så ska det mycket till för att Sverige ska missa EM. Till exempel ett anfall bestående av Rad Eprica och Marcus Allbäck.
