Krönika: Jag lever en laglös tillvaro
Att vara supporter i en stad utan elitlag, hur är det? Från Bollnäs levereras en krönika om känslan av en laglös tillvaro.
Jag är något som många svenskar är: En stor älskare och konsument av fotboll. Men dessvärre jag är drabbad av en i sammanhanget mycket otäck "åkomma" – som troligen är mycket vanlig och har ett stort mörkertal ute i vårt avlånga knäckebrödsland. Mitt problem är nämligen att jag bor i Bollnäs, en liten småstad i södra Hälsingland som i idrottsväg är känt för bandy och travsport – inte fotboll.
Vi har visserligen ett fotbollslag här, orangeblåa Bollnäs GIF/FF, men det är inte många procent av stadens invånare som kan nämna någon spelares namn eller ens säga vilken division laget huserar i. Jag som har bott här i Bollnäs hela mitt liv kan inte göra det, och då är jag som sagt ändå en stor fotbollsälskare och även genuint idrottsintresserad.
Geografiskt sett ligger Bollnäs ungefär mitt emellan Sundsvall och Gävle, två städer med hyggligt bra fotbollslag med svenska mått mätt. Men jag har verkligen inte fastnat för något av dem – saken är den att jag faktiskt inte har fastnat för något svenskt fotbollslag. Jag har i och för sig varit och "kladdat" på både Djurgården och Elfsborg tidigare, men det har aldrig sagt "klick" mellan oss.
Det finns faktiskt bara två fotbollslag, i hela vida världen, som jag ärligt kan säga att jag håller på i vått och torrt. Det ena är Manchester United – "The Red Devils". Motiveringen till det är lika enkel som självklar:
Det är en klassisk klubb som står för något mer än bara det fotbollsmässiga, det känns som att Manchester United är mer än bara "en fotbollsklubb". Klubben andas stolthet och vördnad, på ett sätt som jag inte kan förklara med ord. Hemmaarenan Old Trafford är helt magnifikt, likaså Sir Alex Fergusons "handplockade" spelartrupp. Det känns inspirerande att veta att det inte bara är att köpa ihop ett gäng stjärnor – som både Chelsea och Real Madrid har gjort – så kommer viktoriorna som på löpande band. Det handlar istället om att hitta en röd tråd, en kontinuitet och en solid sammanhållning inom klubben. Sedan skadar det förstås inte att laget alltid spelar den offensivaste och roligaste fotbollen i världen.
Men mitt andra favoritlag – om det nu räknas som favoritlag, men det tycker jag att det borde göra – är också mitt största (och det som den här krönikan i själva verket handlar om). Det är faktiskt Sveriges Herrlandslag – "De blågula vikingarna". Inget fotbollslag i den här galaxen skulle någonsin kunna komma upp till den nivån för mig, inte ens Manchester United.
Jag vet mycket väl att det svenska spelet ofta kan te sig vara lite knackigt, ja, rent av vara hopplöst tråkigt att se på, men det är sannerligen en stor inspirationskälla för styrka, moral och kämparglöd. Gång på gång har vi fotbollsfanatiker sett sena kvitteringar och segermål som har varit helt avgörande för vidare avancemang. Två sköna konkreta exempel på det är EM-kvalet 1999 i Turkiet och Fredrik Ljungbergs nickmål mot Paraguay i somras.
Mitt fotbollshjärta pulserar kraftfullt för Lasse Lagerbäcks och Roland Anderssons mannar, och det kommer det inte att sluta att göra än på 83 år (eftersom jag nämligen siktar på att bli 100 år gammal innan jag dukar under för gott). Jag är samtidigt helt övertygad om att årets EM-kval kommer att gå bra, jag skulle rent av vilja påstå att vägen mot Schweiz/Österrike ligger vidöppen likt autobahn. Både Spanien och Lettland är besegrade, och Sverige har fått en flygande start med fyra raka segrar.
Om inte annat får jag återvända till den vanliga lunken, och fortsätta med det som vi Bollnäsare gör allra bäst: Besöker Sävstaås IP för att följa det älskade bandylaget på plats.
