Gästkrönika: Sverige är en stor fotbollsnation
"Jag vill ha in ett större självförtroende i svensk landslagsfotboll. Så länge vi är nöjda med att kvalificera oss för de stora turneringarna så kommer vi inte att ta nästa steg. Däremot är jag inte säker på att målsättningen inom det svenska landslaget är densamma som förmedlas utåt..."
Hur ofta har man inte hört det från spelare, ledare och media, speciellt under Lagerbäck-eran: "Vi är ett litet land, vi ska vara glada att vi har kvalificerat oss för VM/EM". Till och med Zlatan Ibrahimovic har slängt ur sig detta som någon slags standardfras de senaste åren när han blivit tillfrågad om Sveriges chanser i nästa stora turnering.
Sen när står befolkningsmängd i korrelation med fotbollsframgångar? Hade det varit så hade Kina och Indien varit stora fotbollsländer, men så är inte fallet. Vad det istället handlar om är fotbollskultur. Fotboll är inget spel som en nation lär sig bemästra över en natt. Det är mycket kunskap som behöver tas in och förstås. Den behöver sätta sig i väggarna. Därför är det de stora fotbollsländerna, inte de stora länderna, som lyckas i mästerskapen. Och lyckats i mästerskap, det har Sverige gjort. I VM har vi tagit två brons, ett silver och en fjärdeplats. I EM 1992 tog vi oss till semifinal. 1948 lyckades Sverige vinna OS i London. Vi har stått som arrangörsland för både EM och VM.
Tror ni att exempelvis holländare sitter och säger sig vara glada över att överhuvudtaget ha kvalificerat sig för en stor turnering? Knappast. Holland är ingen gigantisk nation befolkningsmässigt, landet har ungefär 16 miljoner invånare. Historiskt sett är man, som fotbollsnation betraktat, ungefär i paritet med Sverige; VM-meriterna består av två silver och en fjärdeplats. I EM har man rönt större framgångar, 1988 lyckades Gullit, van Basten och kompani vinna och utöver det har Holland ett brons och två fjärdeplatser på meritlistan. Idag är Holland ett lag som alltid förväntas tampas om framskjutna placeringar, både i EM och VM. Dessa förväntningar delas av det egna folket, omvärlden och spelarna själva.
Visst, man skulle kunna hävda att Sveriges storhet som fotbollsnation ligger i det förflutna, men EM-framgången 1992 och VM-bronset 1994 säger något annat. Dessutom, och kanske framför allt: Är det inte dags att göra vår stolta fotbollshistoria till något positivt, till något att samlas kring, till något som kan inspirera och föra oss framåt?
Det är snart sagt bara från svenskt håll som man inte de senaste åren fått höra att Sverige har ett av Europas bästa landslag. Kanske har det att göra med den nu ganska utslitna klyschan som säger att Sverige slår bäst ur underläge. Eller kan det möjligen vara så att vi hade tagit oss längre i VM 1998, EM 2004 eller VM 2006 om vi bara hade trott mer på oss själva?
Jag vill ha in ett större självförtroende i svensk landslagsfotboll. Så länge vi är nöjda med att kvalificera oss för de stora turneringarna så kommer vi inte att ta nästa steg. Däremot är jag inte säker på att målsättningen inom det svenska landslaget är densamma som förmedlas utåt. I EM 2004 såg vi till exempel ett svenskt landslag som fortfarande var mycket hungrigt efter gruppspelet och var precis lika bra som Holland i kvartsfinalen. Jag har mycket starka, positiva minnen från den turneringen även om slutet blev bittert.
Det är dags att sluta hymla med det: Sverige har ett bra lag och en stark fotbollstradition. Klart att vi ska sikta på att gå långt i de stora turneringarna. Får vi in den mentaliteten, både i laget och i det svenska folket, så kan det bli en självuppfyllande profetia.
Som Lagerbäck sagt så många gånger att det nästan blivit ett mantra: "Har vi en bra dag kan vi slå vilket lag som helst". Låt målsättningen spegla det uttalandet.