Gästkrönika: Skadade stötte(s)pelare
"Jag kan inte låta bli att få lite dåliga vibbar av att ännu en gång behöva se en inte helt kurant Zlatan gå in i ett stort mästerskap. Att hans återhämtning går riktigt bra och att Zlatan kan hantera situationen bättre än för två år sedan känns väldigt viktigt för Sveriges EM-äventyr..."
Medan alla andra talar sig varma om Henke Larssons comeback tänker jag fokusera på något annat, nämligen det ganska dåliga fysiska skicket på svenska landslagets ryggrad.
När man åker till en stor turnering anser jag det vara väldigt viktigt att ha med sig karaktärsspelare; spelare med rutin och starkt psyke. En av de största anledningarna till att det gick så bra i USA 1994 tror jag var just att vi hade en riktigt stark stomme, spelare man kunde lita på när det blåste snålt. Jag tänker kanske främst på spelare som Roland Nilsson, Jonas Thern och Stefan Schwarz, men även på Tomas Brolin. Några år senare slog det verkliga typexemplet igenom: Johan Mjällby. Detta är spelare som gör stor nytta inte bara på plan, utan sprider rätt stämning även utanför densamma och har förmågan att olja ett gnisslande maskineri. Om den sistnämnda metaforen var oklar så menar jag att dessa spelare är som viktigast när man ligger under och vissa spelare kanske går och hänger med huvudet. Då stiger de fram.
Tendensen har tyvärr varit att vi allt mer kommit att sakna utpräglade karaktärsspelare inom svensk fotboll. Därför tycker jag att det är ganska tydligt hur förbundskaptenerna, nästan som för att kompensera detta, tar ut fler spelare av den här typen, även fast de är halvskadade eller harvar i Allsvenskan. Motsvarigheten till 1994 års ryggrad utgörs 2008 av spelare som Olof Mellberg, Niclas Alexandersson, Fredrik Ljungberg, Tobias Linderoth, Henrik Larsson, Marcus Allbäck och i viss mån Daniel Andersson och Zlatan Ibrahimovic. Ingen av dessa spelare är lika utpräglade karaktärsspelare som Thern eller Mjällby, men som ni ser så innehåller truppen ett helt knippe spelare med stor erfarenhet och starkt psyke.
Och det är när jag tittar på denna samling spelare som jag blir lite orolig. Fyra av de spelare jag nämnde dras nämligen med mer eller mindre allvarliga skador. Tobias Linderoth är det största frågetecknet. Hans medverkan i EM bestäms under landslagssamlingen i Stenungsund 22-26 maj. Sen har vi Fredrik Ljungberg som bröt ett revben när han blev trampad i bröstet för nu två och en halv vecka sedan. Lyckligtvis verkar skadan läka snabbt och vi vet ju hur det brukar vara med Ljungberg; när domaren blåser igång EM-premiären mot Grekland så står han där. Men en skada av den här typen innebär ändå att man måste sätta ett litet frågetecken efter Ljungbergs namn.
Niclas Alexandersson har problem både med en magmuskel och en höft. Slutligen har vi Zlatan Ibrahimovic som fortfarande dras med en knäskada men som nu börjat träna med boll och eventuellt kan spela i ligan på söndag, något som dock inte är troligt. Jag kan inte låta bli att få lite dåliga vibbar av att ännu en gång behöva se en inte helt kurant Zlatan gå in i ett stort mästerskap. Att hans återhämtning går riktigt bra och att Zlatan kan hantera situationen bättre än för två år sedan känns väldigt viktigt för Sveriges EM-äventyr.
Med allt detta i åtanke så känns det förstås bra att Henke tackade ja och nu finns med i truppen. Där har vi ett typexempel på en stöttesten, som Lagerbäck sa: "En spelare som gör andra spelare bättre". Det är ju precis det det handlar om.
Jag vill poängtera att Lagerbäck gör helt rätt när han tar ut dessa spelare fast de dras med vissa skadeproblem. Det är de här spelarna som i mångt och mycket avgör Sveriges EM-öde.
Vi får hoppas att de frågetecken som nämnts i denna text rätas ut till utropstecken.
